Journalist. Att vilja berätta saker för omvärlden, beskriva, förmedla, åskådliggöra. Reporter. Att vilja ta reda på saker, intervjua människor, gräva fram orättfärdigheter och hjältedåd och berätta om dem för mänskligheten. Att arbeta på en dagstidning eller på Sveriges radio, kanske rentav på SVT inom nyheter, Uppdrag granskning eller varför inte med sport eller inom nöjesvärlden. Skriva och berätta om det man själv är nyfien på för en intresserad allmänhet. Fina och eftersträvansvärda yrkesgrupper.

Men nu.

Det finns ingen riktig journalistik längre. Debattörer, bloggare och tyckare däremot, sådana finns det otaliga. Aftonbladet och Expressen som under min uppväxt stod för all information om fotbollsspelare, domarinsatser, resultat, tabeller och analyser. Som lärde mig vilka artister som sålde bäst och klättrade på topplistorna och som försåg mig med extramaterial om deltagarna i Robinson och presenterade författare bakom tv-serier och populärböcker.

Men nu.

Nu finns det inte en enda reporter inom kvällspressen som skriver en enda artikel själv. Ingen som ringer upp kändisar, idrottsmän, nöjesporfiler, makthavare eller bankdirektörer. Det skrivs ingenting som allmänheten inte redan vet. Det är snarare så att det är allmänheten själv står för åsikterna och innehållet.

Nu är alla journalister.

Om fler än tio personer har skrivit på sina Twitterkonton att de har sett fram emot Fjällbackamorden på tv – då är deckarserien en ”tittarsuccé”. När ytterligare en handfull har twittrat att det första avsnittet var ”en besvikelse” eller rentav ”bara skit” – ja, då ”rasar tittarna”. Missnöjet över filmens dåliga kvalitet illustrerar en skribent på Aftonbladet genom citatet ”Sämsta deckaren jag sett på år och dag. Så banal story, naivt och extremt låg kvalitet” sagt av den erkänt kunnige filmexperten Michel Svedin, eller vänta, Mikael Swidén eller var det Mike Svedén, för vänta nu, det var visst inte expert, regissör, manusförfattare, filmkännare eller kriminalexpert han var. Citatet är kopierat från tidningens kommentarsfält och den gode Michael, inget ont om honom (han hade ju rätt) är en helt vanlig medborgare, en man som läser nättidningar och skriver vad han tycker och tänker. Och därmed är han upphöjd att föra folkets talan. Ytterligare en läsare får uttala sig. Hon heter Maria och tycker att Fjällbackamordens första del var ”största julkanonen ever.” Författaren Camilla Läckberg, vars bästsäljande böcker tv-serien baseras på, svarar på kritiken. Men inte i en intervju med reportern på nättidningen. Nej, den som skriver artikeln (det vill säga lägger in några bindeord mellan klipp från sociala medier) kopierar istället ett twitterinlägg som Läckberg skrivit. Förr i tiden – då fanns det tv-recenscenter med erfarenhet och framförallt stort intresse som skrev om gårdagens tv-program i egen spalt i varje tidning med självaktning.

Men nu. Ingen självaktning i mediabranschen.

Kändisar och tv-program i alla ära, det finns riktiga människor som gör sina personliga hjälteinsatser varje dag. Till exempel kan vi få läsa om Susanna som enligt rubriken ”gick ner 17 kilo på 9 månader”. Det var väl inte så märkvärdigt, tänker ni. Men då måste ni läsa resten av rubriken, för sedan ”gör Susannas superbantning succé på Facebook.” Den så kallade artikeln tar upp vad som finns att läsa på denna kvinnas blogg. Nämligen att hon ”använde ingen diet hundraprocentigt” och ”i början så tog hon bara promenader” (första veckan, min anmärkning). Sedan började hon träna på en crosstrainer på gymmet och ”vissa dagar gick det jättesegt och vissa dagar hur bra som helst”. Ja, vem förstår inte att det blir en veritabel succé när denna vanliga vardagshjälte lägger upp en före- och en efterbild på Facebook och berättar om sin viktnedgång. Tretusen ”lajks” talar sitt tydliga språk. En ung kvinna går ner sjutton kilo och bloggar om kost, träning och mode. Man har väl sällan sett något liknande. Hur många minuter behövde en praktikant på tidningsredaktionen lägga ner på denna grävande journalistiska artikel tro?

”Darin skulle handla mat, hamnade i Frankrike” ropar rubriken. I texten berättas sedan vad sångaren Darin säger i Niklas Strömstedts program ”Tack för musiken” – som inte har sänts än. Så efter att ha läst Aftonbladet.se behöver man inte titta på tv. För fick man ”kött på benen” dagen efter programmet.

Men nu. Citat från tv-program, Facebook, Twitter och Youtube. Som man redan sett. Eller inte längre behöver se.

Att sätta rubriker är inte lätt. Förr fanns det yrkesmän som hade rubriksättningen som jobb. Informativt, kort, klatchigt, med en humoristisk touch och i bästa fall med språklig finess.

Men nu. Jag förstår inte ens vad den efterföljande texten kan tänkas handla om. Se här några exempel:

Gav igen med skalle – lämnade med rött kort.

Backen i natt : Därför gjorde jag gesterna.

Granne: Det är för jävligt helt enkelt.

Han får tillbaka sin trunk – efter tjuvens bildmiss.

TV4-profilens chockbesked – i New York.

Stjärnans hårfärg – ett genidrag.

Ingen vill bo med Gunilla – då rasar hon mot alla.

Tappa kilon – i mellandagarna.

Robert skulle sno Malmbergs rum – stoppad av siffra.

Dokuprofilen klar för ”Let’s dance”