Det är väl jobbigt nog att springa

Hur i allsindagar kan någon överhuvudtaget komma på tanken:

     – Nej, men om man skulle börja springa 3000 meter hinder?

Så fånigt. Ställa ut bockar på löparbanan. Att springa så fort man kan på en given sträcka. Att komma först i mål, att vinna – det är begripligt. Springa fortast, hoppa högst eller längst, kasta längst – genuina tävlingsmoment.          

     Tresteg är befängt. Nu ska vi tävla i vem som kommer längst på tre ben. Och nu ska vi se vem som hoppar högst i motljus. Nej. Konstruerade påhitt är det bara.

Men nu finns de, våra standardiserade friidrottsgrenar och alla har sin charm och sin historia och sina stjärnor.

Men som atlet – varför satsa på 3000 meter hinder? Som ung börjar man springa. Man tränar och nöter tartan vareviga dag för att bli snabbare och snabbare. Somliga gillar att springa snuskigt fort, men inte så långt. Andra gillar att pressa sig hårt längre sträckor. När kommer tanken:

     – Nej, men om man skulle börja springa 3000 meter hinder?

Det måste vara fruktansvärt jobbigt att behöva hoppa över hindren. Höga åbäken, nästan en meter. Till råga på allt ställer man en av bockarna framför en damm. Som man fyller med vatten. Djup, är den också, dammen, man bottnar inte (hm, nåja, men ändå, 70 centimeter räcker långt upp på låret). Och alla vet hur läskigt det är med kippvåta skor!

Att hålla högsta fart i tre kilometer är hur jobbigt som helst, det vet alla som någonsin gjort ett Coopertest eller alla som sprungit elljusspåret (som visserligen aldrig är mer än tvåånhalv). Att någon vill lägga till hinderhopp och dammplums är för mig obegripligt.

För oss alla som är födda på 60-talet eller tidigare och upplevde Anders Gärderuds lopp i Montreal  (och Dan Glans ”ligger sexa!”) vid våra tv-apparater har dock 3000 meter hinder en inmutad lockelse.

     Och ingen som någon gång sett Moses Kiptanui löpa glömmer den skönhetsupplevelsen. En nation lärde sig unisont att älska Musse.
3000 meter hinder är en speciell gren. Vi älskar den, vi njuter den, vi våndas den.

Men vem i allsindagar kommer på tanken att börja tävla i 3000 meter hinder?

     Det är väl jobbigt nog att springa?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *