Ett nu att vara i

Det är svårt att leva i nuet. Nästan allt som är längtansvärt händer i framtiden. Och ju äldre man blir, desto roligare var det förr. Dock verkar det vara allmänt vedertaget att det är önskvärt att lära sig leva i nuet och jag försöker verkligen, fast jag inte riktigt förstår hur det ska gå till. Just nu känns sällan bra, tycker jag. Igår har redan varit men nu ska jag berätta något som hände då. 

På lunchen mötte jag en löparkompis. Jag hade varit och köpt en sallad för att ta med mig och äta på jobbet. Han var på väg för att äta lunch. Vi stannade där mitt på trottoaren och började prata om löpning, hur träningen gick, nästa tävling. Det var kyligt i luften, grått och mulet och det blåste lite grand. Folk och bilar passerade runt omkring oss. Han bytte plötsligt ämne och sa:     

     ”Jag har köpt ett nytt munspel!”  Och så plockade han fram en ask ur sin ryggsäck och tog fram munspelet.     

     ”Det är ett mollmunspel. Jag har bara munspel i dur förut och det här i moll har onekligen en annan klang”, förklarde han och tog några prövande toner. ”Vänta ska vi se om jag kommer ihåg en låt.” 

Så började han spela för mig. En långsam schottis från Idre i vackert folkvisemoll. Där stod vi, en halvmeter i från varann, mitt i huvudstaden på en trottoar vid en trafikerad gata. Bilar susade förbi i olika riktningar. Människor lunchstressade omkring oss på trottoaren. Vinden bet i kinderna. Jag kände att det här är ett nu som jag vill passa på att vara i medan det pågår. Jag log mot min vän hela tiden och våra blickar vilade i varandra medan tonerna som gav förnimmelse av sommar, Dalarna och björkar, tonade ut över stadens brus. 

Just då var ett ett nu som jag befann mig mitt i. Ett nu som inte försvann när melodin tonat ut utan kommer att finnas med mig för alltid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *