Jag flirtar lite med Ernst

Ernst, Ernst, Ernst. Han lever och frodas och kvinnorna fortsätter dåna, har jag förstått.
     Tänk – när jag i början av sommaren såg en snutt av ett Ernst-program var jag säker på att jag såg en repris från en tidigare sommar. Han lade in småsten i en låda längs sockeln på golvet i ett vardagsrum. Det hade jag sett förut, så jag stängde av teven, med samma tanke som förra gången: hur städar man det där? Ska man plocka upp varenda sten och lägga ut dem på golvet, dammsuga och våttorka lådan, torka av varenda sten och lägger ner dem i lådan igen en gång i månaden eller hur har han tänkt? Min tro var att TV4 körde Kirschstångrepris som sommarutfyllnad.

Några veckor senare fick jag höra av en väninna, som bor granne med föräldrarna till den ena snickaren, att det här var sprillans nyinspelade Ernstprogram i ett nytt husprojekt. Ser man på. Jag hade fel. Det kanske inte ens var sten han hade i lådan förra gången, utan barkspån?

Den här veckan såg jag programmet igen. Snickarna, två hårfagra unga män, skulle göra en gästtoalett åt Ernst. I ett dött hörn, alldeles här till vänster om axeln när man kommer in i huset. Ett spännande hörn, förstår ni. Oj, ni kan inte ana. Men ack och ve. Det fanns ettt problem – nej, vad säger jag, inget problem – en utmaning. Det fanns nämligen inget ljusinsläpp i det döda hörnet till vänster om ingången, just bakom trappan (som ännu ej var byggd) till övre våningen.

Nähä. Men hur många toaletter och badrum har ni inte varit in i där det saknas fönster? Rätt många skulle jag tro. Jag ser ingen större utmaning i det. Elektricitet och lampa i taket är mitt förslag till lösning. Men Ernst – han valde betongglas istället, och fick det att framstå som något särdeles hippt och nytänkande.

(Rutorna i betongglaset flirtar med rutorna i fönstren).

Han var också noga med att påpeka att på en gästtoalett behöver man inte ha några våtspärrar. Så behändigt. Men – kan inte ett avlopp och en vattenledning på en gästtoa läcka lika väl som en på en vanlig toa? Menar han att försäkringen skulle täcka ett sådant läckage, bara för att man inte har dusch eller badkar i utrymmet? Jaja. Det är mycket jag inte vet om att bygga hus, det erkänner jag villigt.

(Genomskinligt betongglas på en toalett förresten – vill man verkligen kunna bli sedd när man gör det man gör, om så bara på en gästtoa utan våtspärr?)

     – Saker som ligger döda på marken får man ta utan att fråga markägaren, förklarade Ernst och gick till skogs och plockade pinnar.
     Han hittade – i ett fälle av kvistar – ett helt träd. Fast dött alltså. Det satt inte fast med sina rötter i marken. Och gör man ingen åverkan på marken, då får man ta utan att fråga markägaren. Själv är jag tveksam – om någon, med stor sannolikhet markägaren, har lagt ett trädfälle i sin skog är det kanske inte hans tanke att jag, Ernst eller någon annan dåre ska gå och plocka veden ur högen? Men men. Ernst behövde verkligen den där aspen. En gran, sa han sedan att det var. Det är mycket jag inte vet om skog och mark, det erkänner jag villigt.

Trädet avbarkades och  lösa pinnar spikades fast som extra grenar på stammen. Alltihopa målades svart. Mattsvart. Och vips hade Ernst fått en klädhängare. Han slet, till kvinnornas dånande förtjusning, av sig sin rutiga flanellskjorta och slängde den nonchalant över en trädgren för att illustrera vilken fin nyttopryl han skapat. En skinnjacka senare så är väl varenda torr liten kvist avbruten, kan jag tänka mig.

Klädhängare, förresten. Den där svartmålade trästammen var mycket mer än så, ska ni tro. Den var ett multiföremål. Till exempel kunde man ha den på hjul utanför entrén och hänga fågelmat i den, berättade Ernst sådär härligt spontant och kreativt. Okej. Det är mycket jag inte vet om fågelmat på hjul, det erkänner jag villigt.

(Den matta svarta färgen flirtar med mörkret, kolet och järnet).

Trappen till övervåningen kom på plats. Den hade en vitsåpad känsla, som flirtade med pelarna (med avskavd gammal vit färg). Ernst fick en tår i ögat av rörelse när han första gången barfota fick tråda trappan mellan våningsplanen. 
     Slutligen fick en smed göra ett räcke till trappan och till etaget på våningen över. Det var snyggt, ända tills Ernst satte armeringsmattor mellan de fina snidade järnstolparna och överliggaren i järn. Han sade det inte högt, men jag tror att armeringsnätet flirtade med, tja, kanske betongglasrutorna. De har ju samma kvadratiska form. Men det är mycket jag inte vet om armeringsmattor, det erkänner jag villligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *