Har den här bussen gått?

Efter att ha haft cykel- och gångavstånd till jobbet i mer än fem år har jag den här veckan åter börjat pendla med buss till och från huvudstadens södra nejder. Det är en upplevelse. Sakta börjar jag förstå hur och när bussarna går, eller kanske framförallt inte.

När man ser .51-bussen passera i samma ögonblick man kliver ut på gatan och har hundra meter till hållplatsen sjunker hjärtat. Visserligen är klockan .55 och man är i god tid till .01-bussen, men tänk om man bara hade låtit bli att måla läpparna så hade man hunnit med den förra bussen.

Och när man efter arbetsdagens slut kommer fram till en hållplats som tjänstvilligt meddelar på en rullande display att 77:ans buss kommer om fyra minuter, då blir man lite putt efter fem minuter när displayen helt utesluter information om 77:an för att istället enbart redovisa fyran och 40:an under ett par minuter för så plötsligt hävda att nästa 77:a kommer om åtta minuter. Desto gladare då när 77:an dyker upp inom två minuter. Men i det läget är det inte så lätt att veta om man sitter på den förra bussen, eller nästa.

Under väntetiden vid nämnda busshållplats rullar informationen i displayen som säger ”Störningar i tidtabellerna den 17 augusti på grund av framkomlighet”. Ja, det står faktiskt så. Tills displayen rullar vidare till nästa rad, som lyder: ”sproblem”. Ett samtal mellan tre anländande damer i tre generationer följer. Mittengenerationsdamen, med irritation i stämman:
– Vad är det nu som pågår i stan då så bussarna inte kan köra?
– Det är väl någonting inne i stan.
– Jo, det är den där kulturveckan.
– Men där gå ju inte buss 40!
Då ser mellantanten att störningsinformationen gäller den 17 augusti, och i dag är det den 14 augusti och bussarna går här vid Hornsgatan som vanligt (det vill säga lite hej och hå).
Generationsdamerna fortsätter med sina kommentarer om kultur-eller-vad-det-nu-kan-vara-evenemangen som väl ändå är någonstans inne i city och vad har det med deras kära buss 40 att göra? Omedvetna om, att även om deras resonemang hade varit korrekt, så delar deras så viktiga buss 40 hållplats med både 77:an och fyran, varav den sistanämnda går igenom huvudstadens alla malmer. Jag säger ingenting, jag bara flyttar mig tio meter bort, för gammeltantens parfym ger mig andningssvårigheter. Vilket är en större störning än att bussarna går som vanligt, fast inte på lördag, enligt min fromma mening.

Minuterna tickar fram. Kvinnorna pratar om ditten och datten. Så säger den yngsta kvinnan glatt och förväntansfullt:
– Vet ni vad det är på lördag då!
Varpå gammeltanten hugger direkt:
– Det där förbaskade Midnattsloppet!
Mm, just det. Vilket var svaret på deras första fråga när de kom fram till busshållplatsen här på Söder, där de själva är hemmahörande, och där Midnattsloppet går och där både fyran, 77:an och deras  jäkla buss 40 har sträckning som delvis överlappas av loppets bana. Isses.

Vidare har jag lärt mig att den buss som enligt tidtabellen tar bara tjugofem minuter behöver 35-40 minuter på sig innan den är framme, vilket gör att den alternativa färdvägen med byte av buss, som enligt tabell skulle ge en längre total resetid för mig, går tio minuter fortare. Och när jag nu insett att dessa bussar inte på något sätt avgår och anländer enligt de precisa klockslagen som står i tidtabellerna och definitivt inte har något som helst samband med vad som visas i displayerna vid busshållplatserna, ja då är det riktigt trevligt att åka buss!

Doktor Livingstone, eller va’?

Semestertider i sommar-Sverige. Nya och gamla bekanta och släktingar träffas och mötas i frodig grönska, bland kobbar och skär och kullerstensbeklädda gator och torg. En del har man inte sett på länge, andra träffar man för första gången. Så det gäller att presentera alla för varandra ordenligt. Några kvinnor möts oförhappandes en kväll i juli:

– Nämen hej, det var längese’n!

– Ja, vad kul att se dig!

– Detsamma. Ja, och det här är min syster. Hon är gift med med min man.

– Öh?

– Eller, vänta, vad sa jag? Det här är min svägerska, hon är gift med min bror, menade jag!

 

Dagens datum

Dagens lunch: tre kokta ägg, inköpta för ett halvår sedan, kokade idag.

Vilket påminner mig om att jag måste prova att laga till de ägg som ligger i mitt kylskåp, märkta med ”bäst före 7 juli 2012”. Ett av dem smakade utmärkt en vecka in på det här året i alla fall, stekt på en smörgås.

Däremot är jag lite orolig för kaviaren jag hade på dagens lunchägg – den gick nämligen ut redan klockan 7.15 i morse, och nu är klockan över ett.

Du är vad du heter

Av de 24 första efternamnen på topplistan för år 2012 har samtliga fått färre bärare, jämför med året innan. Hur kan det komma sig? Alla med vanliga efternamn kan väl inte bara dö undan, det måste väl födas nya ungar också? Jag förstår att befolkningsökningen i Sverige till viss del består av invandring och att våra nya medborgare inte alltid heter Karlsson, Nilsson, Bengtsson och Lindström. Men detta borde inte ändra annat än fördelningen, inte antalet bärare av våra vanligast son-namn.

Vet ni förresten vilket namn på topplistan som är det mest vanliga av icke-son-namnet? På sjuttonde plats ligger Lindberg. Faktum är att ”Lind-” leder klart över ”Berg-”. På platserna 21, 22 och 23 ligger Lindström, Lindqvist och Lindgren. Först på 25:e plats kommer Berg och på plats 27 hittar vi Bergström, flankerad av Lundberg och Lundgren.

De sexton vanligaste namnen är alltså son-namn. Det värsta som kunde hända, hände under 2012 – Andersson gick om Johansson som Sveriges vanligaste efternamn. Efter att i hela mitt liv haft det absolut vanligaste namnet har nu hela min identitet sköljts bort. Skulden till detta har 126 individer. Det finns 126 stycken Anderssöner fler än det finns Johanssöner. Jag vill söka upp var och en av dessa 126 individer och hota dem, be dem, kräva av dem att de byter efternamn. Ska man ha ett vanligt namn, ska man ha det vanligaste namnet. Johansson har jag alltid burit med stolthet med förvissningen om att vi är flest, störst, mest ja, rentav bäst. Nu är helt plötsligt Andersson det vanligaste namnet och jag och min familj har blivit förpassad ner bland vilka Eriksson och Karlsson som helst. Hur kunde det gå så illa?

Till alla Johansson därute – föröken eder!

Om någon undrar över Herr och Fru Medel-Svensson, så ligger Svensson sedan många herrans år på plats nummer 9, mellan Persson och Gustafsson.

Mitt tragiska liv

En gift småbarnsmamma berättade på fikarasten att hon skulle vara gräsänka över helgen. Långhelg var det till och med. Mannen och de två små rara barnen skulle åka iväg på fotbollsläger och vara borta i två dagar och två nätter.

Underbart, tyckte småbarnsmamman och bokade genast tjejträff på Ålandsbåten för det första dygnet.

– Det är ju så skönt att få vara ensam, det är guld värt, kommenterade en gift tonårspappa med drömmande blick, och tänkte nog faktiskt på just tystnaden och friden. Avsaknandet av ”pappa hit” och ”pappa dit” och ”när blir det mat”, ”finns det någon cocacola hemma”, ”kan du skjutsa mig dit” och ”låna mig pengar hit”.

– Jo, den andra kvällen ska jag vara ensam hemma. Men det är tur att de kommer hem sedan. Man vill ju inte sitta ensam hemma flera kvällar, det vore ju tragiskt.

Mm. Just det. Själv är jag ensam hemma sju kvällar i veckan och minst fyrtio helger per år. Helt självvalt. Jag äter, läser, sover, lyssnar på tystnaden, fåglarna eller exakt den musik jag känner för just då precis när och hur jag vill. Ingen tjatar. Inga tider att passa. Ingen som lägger sig i hur jag ser ut, hur jag går klädd, vad jag äter, eller inte äter, hur ofta jag diskar eller om jag facebookar mitt på blanka dagen och rensar ogräs på bästa sändningstid på kvällen.

Tragiskt, säger hon.

Njutbart, säger jag.

Tanter på trapp

Efter promenaden på stora vägen:
Jag:  ”Hur mycket har hon blivit nu då?”
Syssling M: ”Elva och tolv.”
Jag: ”Men du får väl bestämma dig”.
Syssling M: ”Haha.”
Jag: ”Ska du inte ha en kopp då?”
Syssling M: ”Jag trodde aldrig du skulle fråga.”

Efter fikat i aprilsolen på trappen:
Syssling M: ”Nej, men det är väl dags.”
Jag: ”Är det såpass.”
Syssling M: ”Da’n går.”
Jag: ”Hur mycket är hon nu då?”
Syssling M: ”Tretton och tretton.”
Jag: ”Nu är du lite mera bestämd.”

Båda. Reser sig upp, stånkandes.
Jag: ”Man blir som stäl i bena.”
Syssling M: ”Det kommer med åren.”
Jag: ”Det ska gudarna veta.”
Syssling M: ”Det kunde vart värre.”