Av de 24 första efternamnen på topplistan för år 2012 har samtliga fått färre bärare, jämför med året innan. Hur kan det komma sig? Alla med vanliga efternamn kan väl inte bara dö undan, det måste väl födas nya ungar också? Jag förstår att befolkningsökningen i Sverige till viss del består av invandring och att våra nya medborgare inte alltid heter Karlsson, Nilsson, Bengtsson och Lindström. Men detta borde inte ändra annat än fördelningen, inte antalet bärare av våra vanligast son-namn.

Vet ni förresten vilket namn på topplistan som är det mest vanliga av icke-son-namnet? På sjuttonde plats ligger Lindberg. Faktum är att ”Lind-” leder klart över ”Berg-”. På platserna 21, 22 och 23 ligger Lindström, Lindqvist och Lindgren. Först på 25:e plats kommer Berg och på plats 27 hittar vi Bergström, flankerad av Lundberg och Lundgren.

De sexton vanligaste namnen är alltså son-namn. Det värsta som kunde hända, hände under 2012 – Andersson gick om Johansson som Sveriges vanligaste efternamn. Efter att i hela mitt liv haft det absolut vanligaste namnet har nu hela min identitet sköljts bort. Skulden till detta har 126 individer. Det finns 126 stycken Anderssöner fler än det finns Johanssöner. Jag vill söka upp var och en av dessa 126 individer och hota dem, be dem, kräva av dem att de byter efternamn. Ska man ha ett vanligt namn, ska man ha det vanligaste namnet. Johansson har jag alltid burit med stolthet med förvissningen om att vi är flest, störst, mest ja, rentav bäst. Nu är helt plötsligt Andersson det vanligaste namnet och jag och min familj har blivit förpassad ner bland vilka Eriksson och Karlsson som helst. Hur kunde det gå så illa?

Till alla Johansson därute – föröken eder!

Om någon undrar över Herr och Fru Medel-Svensson, så ligger Svensson sedan många herrans år på plats nummer 9, mellan Persson och Gustafsson.