Sista betraktelsen

Betraktelser har jag skrivit hela livet, sedan 2008 på nätet. Betraktelser kommer jag att fortsätta skriva och från och med nu ställer jag dem på Ordhyllan. Därmed stänger den här sidan för fler uppdateringar, men ligger självklart kvar för dig som vill läsa om de gamla inläggen.

Kalla dem betraktelser, kåserier, åsikter, inlägg, reflektioner – långa, korta, välformulerade eller spontana – med stor oregelbundenhet dyker de upp och lägger sig tillrätta på Ordhyllan. Bara för att jag inte kan låta bli att formulera mig om sånt som händer i min väldigt vanliga vardag.

Välkommen att följa med i flyttlasset – vi ses på Ordhyllan!

Gamla goda låtar

I morse hörde jag några smågluttare i sina gula reflexvästar sjunga på sin promenad genom Sundbyberg. Men vad är det med Sumpanungarna? De sjöng om oj, oj, oj, oj, oj, oj oj, för vi ska ta en groupie. Borde de inte sjunga på någon låt från i lördags, eller möjligen förra veckans tävling i Melodifestivalen? Groupiesången är ju gammal. Den är från en tid lika längesedan som ungefär en fjärde- eller femtedel av de där ungarnas liv! Är de helt ute?
Det är ju som om jag fortfarande skulle sjunga på Det gör ont.
Vilket jag vid närmare eftertanke gör.

Så är det. Barnen i Sundbyberg är osedvanligt begåvade – de känner igen en riktig hit och kvalitetsklassiker när de hör en!

Hur lång är tiden?

När någon frågar mig om mitt arbete:  ”Har du jobbat här länge?” brukar jag svara ”Ja, sedan 2009.”

Häromdagen hörde jag en kollega få samma fråga: ”Har du jobbat här länge?” och han svarade ”Nej, sedan 2008.”

 

 

Av fyllegubbar får man höra sanningen

Jag trivs i Sundbyberg och på Söder, för där finns det fortfarande fyllegubbar, tiggare, uteliggare och missbrukare av den gamla hederliga sorten som hänger på gator och torg. Vettiga människor som pratar med en, som man ibland kan få sig ett gott skratt tillsammans med och vid särskilt fina tillfällen en varm kram. Och kloka komplimanger!

”Titta vad vacker hon är”, hör jag någon säga när jag går över Sundbybergs torg, fylltorget alltså. Jag tänkte inte på det något närmare, men så hör jag:

”Fröken Turkos!”

Och då förstår jag att de två männen som står vid S-grillen menar mig, som har turkos duffel, turkos sjal och turkosa skor (Nike Run free 5.0). Vad roligt att fler än jag har förstånd att uppskatta det vackra med klara färger bland allt det grå-svart-bruna!

Äntligen

När jag går på den livligt befolkade gatan som går från stationen förbi billighetsbutiken, elektronikaffären, bageriet, blomsteraffären, systembolaget, kiosken, bankomaten och den stora matbutiken (jag är på väg till elektronikhaket för att köpa färgband, nej bläckpatron heter det) det en herre som säger till mig: ”Du har inte ett par kronor att avvara?”

Jag stannar och säger ”ett par kronor, ja det är väl inte omöjligt, vi ska se här” och rotar i handväskan efter plånboken.

”Äntligen är det en som tittar på mig” hör jag mannen utbrista.

Då lyfter jag upp huvudet ur röran i handväskan och gör verkligen just det, tittar på honom. Med en blick, om den återger mina känslor, fylld av fasa, förvåning, ömhet och deltagande.

När jag stoppat ner handen i myntfacket och fyllt näven med de kronor, femmor och tior jag hade där och släppt ner pengarna i hans hand tackade han så mycket. Jag vände mig för att fortsätta gå,men han hejdade mig igen. Klappade om mig och önskade mig en god jul. Jag önskade honom detsamma och våra blickar möttes igen, två helt vanliga medmänniskor emellan.

Svårare än så ska det inte behöva vara. Alla människor vill bli sedda. En blick och ett ”hej” kanske till och med betyder mer än några enkronor ibland. Man behöver inte skänka pengar, öppna sitt hem, ta sig tid. Men kan titta upp från sina skor ibland och nicka vänligt till dem man delar trottoar och perrong med.  Jag glömmer bort det ibland.

 

Ingemar Bergman är större än Astrid Lindgren

Det känns fel att kalla dem tiggare. Det är ingen bra definition på varken en individ eller en grupp människor. De är kanske rumäner, romer, mammor, pappor, kockar, snickare eller vad som helst. Men det sitter många människor utanför våra köpcentrum och de sitter där för att de hoppas att vi som passerar ska skänka dem pengar, eftersom de inte har tillräckligt för att försörja sig själva och sina familjer i hemlandet. Ni vet vilka jag menar.

Den här mannen hade så väldigt snälla ögon, jag drunknade en smula i dem redan på vägen in när vi hejade på varann. På vägen ut stannade jag och tog upp en tjugokronorssedel ur plånboken och gav honom. Sedan gick jag mot bilen medan jag förde en inre monolog. Det var en skammens monolog. Här handlar man för hundratals kronor, mycket man inte ens behöver. Och så ger man en medmänniska i nöd en ynka tjuga. Och känner sig god. Fy vilket hyckleri.

Jag åkte till nästa affär och handlade för ännu fler hundralappar. I kassan när jag skulle betala gjorde jag en upptäckt.  Där låg en femhundring, en tjuga och en femtiolapp. (På förra affären hade jag betalat med kort).

Innan jag åkte ifrån jobbet hade jag kollat i min plånbok hur mycket pengar jag hade. Kollegorna omkring mig och jag började prata om de nya sedlarna, eftersom jag upptäckte att jag hade min första tvåhundring i plånboken. ”Kolla – det är Ingemar Bergman på den”, sa jag och visade upp den. ”Åh, vad fin”, sa den ena kollegan. ”Har du inte sett det förrän nu”, sa den andra kollegan världsvant. Sedan diskuterade vi att man inte längre kan kalla en tjuga för en Selma utan måste lära om och kalla den en Astrid. Förutom den nya tvåhundringen hade jag en tjuga, en femtiolapp och en ospräckt femhundring.

Nu förstår ni precis vad jag insåg där i mataffären. Jag hade trott att jag gav en man tjugo kronor, men jag hade givit honom tvåhundra. Sällan har ett misstag känts bättre.