Rikspolischefens stilige far?

I natt drömde jag att jag gick in på ett fik eller liknande inrättning där ett gäng väninnor och kollegor till mig satt. Jag slog mig ner och stämningen var god vid bordet. Vi pratade och fikade.

Så spärrade en av kvinnorna upp ögonen, drog efter andan och knuffade till sin kompis bredvid i sidan med armbågen. Upphetsat. Förväntansfullt.

– Kolla!

Kvinnorna tittade bakom mig på någon som kom in i lokalen.

– Det är han, viskade kvinnan som först sett honom och verkade mest betagen. Hon strök sig över håret, rätade på ryggen, rättade till bluskragen. Log.

– Känner du igen honom, frågade hon mig, viskande.

Jag vände mig om. Där kom en stilig äldre herre i ljus rock gående emot oss. Han såg bekant ut.

– Det är rikspolismästarens pappa!

Kvinnan i blusen var nästan i extas nu. Även de övriga fixade håret, vände sina förväntansfulla leenden mot mannen som gick fram och tog en av kvinnorna i hand och hälsade,  lät blicken vandra runt bordet och hejade på alla, nickade vänligt. Det verkade som de flesta hade träffat honom tidigare, åtminstone hälsat.

Jag såg nu att han var lik rikspolischefen, men betydligt snyggare. Det tjocka håret var välklippt och mörkt med klädsamma inslag av stålgrått vid tinningarna. Uttrycksfulla ögon, markerat hakparti, pondus i utstrålningen, värme i rösten. Jag kunde till fullo förstå hans dragningskraft och inverkan på kvinnokollektivet.

Men så undrade jag. Rikspolischefen är ganska exakt i min ålder. Kvinnorna runt bordet var alla i 45-50-årsåldern, någon kanske lite yngre, några runt 55. Det betydde att rikspolischefens far torde vara 25-40 år äldre än oss alla. Ehuru mycket stilig på alla sätt – men vurmar man verkligen för så mycket äldre män?

Jag hann inte fråga mina väninnor, för jag vaknade innan rikspolischefens stilige fader hann avvika från bordet.

 

Not: rikspolischefen i berättelsen ovan finns på riktigt. Huruvida hans far finns och hur han i så fall ser ut har jag dock ingen aning om. Kanske är han bara en drömmarnas man?

 

Jag ber att få reklamera mig

Har legat hemma, dunderförkyld. Första dagarna kom jag inte upp ur sängen, men sedan tillbringade jag eftermiddagarna halvsittandes i soffan. Och tittade på reklam-tv. Det är så mycket jag undrar över.

Är verkligen Eiffeltornet, ni vet det där som ligger i Frankrike, målat med Jotun målarfärg?

Varför sitter Renata Chlumska på en cykel och säger att hon gillar att ha ett fordon som tar henne vart hon vill i världen – och så dyker det upp en biltillverkare som avsändare?

Att få två glasögon till samma pris som ett par är naturligtvis mycket bra. Men jag fattar inte varför man får ett tredje par som man ska ge till en kompis? Det är väl bättre hon köper sina egna glajjor, tycker jag.

Sedan vet jag inte hur jag ska ställa mig till att både Hasse Aro och Boxer-Robert ”is back”. De är ju inte Arnold, direkt. Och så Pontus Gårdinger på det.

Herre, hjälpe oss alla.

 

 

Ordningen är återställd

Vill med detta inlägg bara lugna läsekretsen. Ni blev säkert, med all rätt, oroliga och beklämda å mina vägnar, när ni läste i ”Du är vad du heter” att Johansson hade tappat sin topplacering som Sveriges vanligaste efternamn. Tillfälligtvis.

Men ordningen är återställd. Vid årsskiftet var vi 405 stycken fler Johanssöner än Anderssöner.

Högst troligen till stor del beroende på den här Facebookgruppen: Johanssöner – föröken eder.  Eller vad tror ni?

Synkroniserade gäster

Jag hade tårtkalas i helgen. Flera av gästerna förärade mig fina blommor. Nu minns jag inte längre vem som gav mig vilka, men jag satte ihop alla till en enda stor maffig bukett – jag älskar tulpaner! – och se här, man skulle kunna tro att de hade pratat ihop sig om att matcha sina buketter:

Tulpanbukett 20150317_133119

Inte nog med det. Två av varandra oberoende kom med varsitt litet paket. Samma storlek, samma form – olika omslagspapper, det ena med rött snöre, det andra med ett guldfärgat snöre. De båda gästerna tittade häpet på varandra:

– Har du köpt samma sak som jag?

– Nej, det vet jag inte. Har du köpt samma sak som jag?

Jag öppnade båda paketen samtidigt. Av med röda snöret, av med guldsnöret. Pilla bort tejpen på det ena, pilla bort tejpen på det andra. Lade dem bredvid varandra på bordet med tejpsidan uppåt. Rullade bort pappret ett varv. Rullade ett varv till. Anade någon slags kortlek. Rullade ut sista varvet. Och tittade på dessa:

20150317_133214 20150317_133214

 

Veckans trottoarmöte

Man, knappa 40, flint, kakigrön parkas, jeans, vita sladdar hängande från öronen.

Jag, dryga 50, långhårig, turkosgrön duffel, matkasse, handväska.

Möte på trottoaren, han på väg söderut, jag på väg norrut, hem.

Just när vi möttes på trottoaren möttes våra blickar, och han sa:

– Det där måste vi kolla upp.

– Ja, det får vi göra, sa jag.

Hej, hej, hemskt mycket hej

Snappa upp det folk jag möter på trottoaren på min promenad genom staden säger, just när vi passerar varandra, är min nya hobby. Igår höll jag höger när jag mötte en man och en kvinna som gick i sällskap. Jag hör mannen:

– Och hon ba’ ”Hej!” Och jag ba’, ”hej, hej”.

Och så skrattade de båda och försvann nedåt järnvägen och jag fortsatte hemåt.

 

PS Kommer ni förresten i håg den gamla dängan ”Hej, hej, hemskt mycket hej”? Vem var det som sjöng?