Jag hade tårtkalas i helgen. Flera av gästerna förärade mig fina blommor. Nu minns jag inte längre vem som gav mig vilka, men jag satte ihop alla till en enda stor maffig bukett – jag älskar tulpaner! – och se här, man skulle kunna tro att de hade pratat ihop sig om att matcha sina buketter:
Inte nog med det. Två av varandra oberoende kom med varsitt litet paket. Samma storlek, samma form – olika omslagspapper, det ena med rött snöre, det andra med ett guldfärgat snöre. De båda gästerna tittade häpet på varandra:
– Har du köpt samma sak som jag?
– Nej, det vet jag inte. Har du köpt samma sak som jag?
Jag öppnade båda paketen samtidigt. Av med röda snöret, av med guldsnöret. Pilla bort tejpen på det ena, pilla bort tejpen på det andra. Lade dem bredvid varandra på bordet med tejpsidan uppåt. Rullade bort pappret ett varv. Rullade ett varv till. Anade någon slags kortlek. Rullade ut sista varvet. Och tittade på dessa:
