När jag går på den livligt befolkade gatan som går från stationen förbi billighetsbutiken, elektronikaffären, bageriet, blomsteraffären, systembolaget, kiosken, bankomaten och den stora matbutiken (jag är på väg till elektronikhaket för att köpa färgband, nej bläckpatron heter det) det en herre som säger till mig: ”Du har inte ett par kronor att avvara?”

Jag stannar och säger ”ett par kronor, ja det är väl inte omöjligt, vi ska se här” och rotar i handväskan efter plånboken.

”Äntligen är det en som tittar på mig” hör jag mannen utbrista.

Då lyfter jag upp huvudet ur röran i handväskan och gör verkligen just det, tittar på honom. Med en blick, om den återger mina känslor, fylld av fasa, förvåning, ömhet och deltagande.

När jag stoppat ner handen i myntfacket och fyllt näven med de kronor, femmor och tior jag hade där och släppt ner pengarna i hans hand tackade han så mycket. Jag vände mig för att fortsätta gå,men han hejdade mig igen. Klappade om mig och önskade mig en god jul. Jag önskade honom detsamma och våra blickar möttes igen, två helt vanliga medmänniskor emellan.

Svårare än så ska det inte behöva vara. Alla människor vill bli sedda. En blick och ett ”hej” kanske till och med betyder mer än några enkronor ibland. Man behöver inte skänka pengar, öppna sitt hem, ta sig tid. Men kan titta upp från sina skor ibland och nicka vänligt till dem man delar trottoar och perrong med.  Jag glömmer bort det ibland.