En gift småbarnsmamma berättade på fikarasten att hon skulle vara gräsänka över helgen. Långhelg var det till och med. Mannen och de två små rara barnen skulle åka iväg på fotbollsläger och vara borta i två dagar och två nätter.

Underbart, tyckte småbarnsmamman och bokade genast tjejträff på Ålandsbåten för det första dygnet.

– Det är ju så skönt att få vara ensam, det är guld värt, kommenterade en gift tonårspappa med drömmande blick, och tänkte nog faktiskt på just tystnaden och friden. Avsaknandet av ”pappa hit” och ”pappa dit” och ”när blir det mat”, ”finns det någon cocacola hemma”, ”kan du skjutsa mig dit” och ”låna mig pengar hit”.

– Jo, den andra kvällen ska jag vara ensam hemma. Men det är tur att de kommer hem sedan. Man vill ju inte sitta ensam hemma flera kvällar, det vore ju tragiskt.

Mm. Just det. Själv är jag ensam hemma sju kvällar i veckan och minst fyrtio helger per år. Helt självvalt. Jag äter, läser, sover, lyssnar på tystnaden, fåglarna eller exakt den musik jag känner för just då precis när och hur jag vill. Ingen tjatar. Inga tider att passa. Ingen som lägger sig i hur jag ser ut, hur jag går klädd, vad jag äter, eller inte äter, hur ofta jag diskar eller om jag facebookar mitt på blanka dagen och rensar ogräs på bästa sändningstid på kvällen.

Tragiskt, säger hon.

Njutbart, säger jag.