Vissa bokstavskombinationer används inte på registreringsskyltar till bilar. Till exempel hoppar man över eff-a-enn och kå-u-kå. De anses stötande.
Men idag såg jag en bil som fått ett ännu värre registreringsnummer på sin plåt: hå-e- enn.
Man har inte mer än vant sig vid att vi har fått ett nytt opersonligt pronomen i tredje person singular i svenskan – hen – ehuru man (det vill säga jag) vägrar se det som något annat än just det – ett pronomen helt fritt från könstillhörighet, ett pronomen som används när man menar både kvinnor och män (hon och han) eller när man inte vet vilket kön den man pratar om har, och framförallt när det är totalt ointressant om det är en kvinna eller en man det gäller. När vi pratar om människor i tredje person – då kan vi säga hen. Utmärkt.
Att som en del använda ”hen” som ett substantiv om en person som inte kan eller vill definiera sig som varken man eller kvinna – det är helt fel. Varje människa har rätt att känna sig, bete sig, kalla sig och identifiera sig precis hur hen vill. Kalla dem för deras namn, behandla alla med respekt. Men gör för fanken inte ett substantiv av ett utmärkt pronomen. Gör inte genuspolitik av det. Säg inte att ”hen” är en hbtq-fråga. Hen är ett pronomen, som i förlängningen kan bidra till att vi kan tala på ett respektfullt sätt om alla människor i samhället.
Gott så.
Men nu kommer nästa problem. Och det är ett stort problem. Folk kan inte uttala ”hen”!
Det heter hen som i känn på den Det heter inte hen som i att någon är sen, eller en päls som är len.
Det heter hen som i min vän, på samma sätt som det heter han som i jag hann och jag fyllde en spann och inte han som hästens man och ett flygande plan.
Det heter hen som i bränn på samma sätt som det heter hon som i bonden och embryon . inte som i hon som kon dricker vatten ur. Hon kom över mon. Du hör väl skillnaden?
Han, hon, hen – rimmar inte på klan, klon, klen.
Och när vi ändå är i farten:
han – honom – hans
hon – henne – hennes
hen – hen – hens
Är vi överens?
Rrrrrrrrriing!
Grön lur swosch.
– Tjenna!
– Tja! Det var längesen.
– Det var inte igår.
– Läget?
– Själv då?
– Jo’rå. Skulle bara ringa och gratta dig på födis.
– Men tack bästis!
– Vad gör du?
– Jag sitter på ballen. Du då?
– Nä, jag är just färdig med frukke. Vad blir det idag då?
– Ska skjutsa ungarna till dagis först. Sen jobba och så blir det Friskis i kväll. Det är bästaste Amira som leder. Värsta tuffaste passet!
– Jag har börjat crossfitta. Fett bra alltså.
– Najsigt.
– Mm. Fast mitt knä fuckar.
– Sugigt.
– Så ovärt.
– Vi får ses och ta en öl på Medis nån kväll, och surra lite.
– Lite softish.
– Precis.
– Exakt.
– Chilla lite.
– Men det var sjukt kul att få en liten snackis med dig.
– Ja men tack själv alltså.
– Vi hörs då.
– Kramiz.
– Kramiz.
En vän och jag kom att prata om boktitlar igår. Hur man tycker en del titlar är vackra, bra, passande, poetiska, roliga, underfundiga. Och hur andra titlar bara är konstiga, obegripliga, långa och omöjliga att komma ihåg. En del är till och med aningen frånstötande.
Vi kom i och för sig också fram till att innehållet i boken inte alltid överensstämmer med titeln. En titel man gillar kan dölja en bok man tycker är ointressant. En fånig titel kan ha getts till en fantastisk berättelse.
Håkan Nesser är inte världsmästare på titlar. Däremot är han en underbar författare och flera av hans böcker är både spännande, gripande och underhållande. Nesser är verkligen en av mina favoriter, på många sätt. Men hans titlar …
Ofta har hans verk långa meningar som titlar och de innehåller namn på personer, såväl fiktiva som kändisar samt någon geografisk bestämning. ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”, till exempel. Vi hittar även Eva Moreno, Kumla, Winsford, Münster, Picadelly circus och Herr Roos bland Nessertitlar. Det blir helt omöjligt att komma ihåg dem. Inte finns det någon logisk röd tråd genom Nessers rika bibliografi heller. Rätt som det är dyker titlar med bara ett eller två ord upp: Återkomsten, Carambole, De ensamma.
Men Håkan Nesser är ett dåligt exempel. Eftersom han är så bra.
Vi kom fram till att vi gillar kortare titlar, gärna två ord. Min väns favorit är ”Innan frosten”, som är en av Henning Mankells böcker och även en film. Just dessa korta titlar som är en del av en fullständig mening känns väldigt poetiska och intresseeggande.
Mankells böcker har korta och koncisa titlar. ”Steget efter” till exempel är en bra titel. Däremot gillar jag inte hans ”bestämda form”-titlar som kliniskt uppger vem eller vad boken handlar om, som ”Den vita lejoninnan”, ”Den orolige mannen”, ”Den femte kvinnan”.
Min titelfavorit är ”I dimma dold”, Vic Sunesons deckare från femtiotalet, även den sedermera film. ”En skugga blott” av Maria Lang är också riktigt bra. Jag gillar även de modernare ”Flyga högt” och ”Så värt”, ungdomsböcker av Katarina von Bredow respektive Martin Jern.
”Bortom horisonten”, ”Svindlande höjder” och ”Mina drömmars stad” är gammaldags romantiska titlar som man aldrig tröttnar på.
Titlar med ett enda ord kan vara effektiva, men kan även bli tråkiga. ”Gentlemän”, av Klas Östergren och den bästa bok jag någonsin läst, är ett exempel på det förstnämnda, det vill säga en riktigt bra enordstitel. Trots att ett ord borde vara lättare att komma ihåg än långa meningar så kan det dock bli tvärtom. Karin Alvtegens förträffliga böcker som heter Skam och Skuld och Sorg och Svek och Saknad och Synd och Smuts allt vad det är – jag vet inte ens vilka av dessa ord som faktiskt är titlar på en Alvtegenbok och har än mindre någon aning om vilken av dem som handlar om vad.
Sammansatta ord har jag i viss mån svårt för. Ni vet sådana som känns konstruerade. Ord som ”Tärningsspelaren” (Luke Rhineheart), ”Tunnelseende” (Keith Lowe) och ”Syndafloden” (Marianne Fredriksson) har jag inga problem med. Men ”Svartvintern” (Marianne Cederwall), ”Paganinikontraktet” (pseudonymen Lars Kepler), ”Tigerkvinnan” (Katerina Janousch), ”Tyskungen” (Camilla Läckberg) och ”Stenhjärtat” (Katarina Wennstam) gillar jag inte. Inte heller ”Människohamn” fast den är skriven av den gode John Ajvide Lindqvist och är en mycket välskriven bok.
Titlar jag inte begriper tycker jag, av uppenbara skäl, inte om. Till exempel de utmärkta böckerna ”Vigilante” (Andreas Roman), ”Stallo” (Stefan Spjuth), ”Slyngstad events” (Unni Drougge), ”Stilla dagar i Mixing Part” (Erlend Loe), ”Till offer åt Molok” (Åsa Larsson).
Långa meningar kan göra sig riktigt bra som boktitlar, om de tilltalar min humor. ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan i dag” (Sara Ohlsson), ”Min pappa är snäll och min mamma är utlänning” (Emmy Abrahamson) och ”En kort berättelse om traktorer på ukrainska” (Marina Lewycka) får mig alltid att skratta. Men döm om min besvikelse när jag såg att den lysande titeln ”Sju jävligt långa dagar” (Jonathan Tropper) var platt och tråkig på originalspråket*.
Vilket får mig att tänka på den finurliga titeln ”Blåst” (Erlend Loe) som på svenska kan betyda en blåst som i en vind, att det har blåst som i verbet blåser, blåste, blåst men också att man har blivit blåst, som i lurad. Den norska originaltiteln är en simpel beskrivning av vad boken handlar om**. Inte alls lika roligt!
Nå. Ska vi avsluta med en bästa-lista?
I dimma dold (Vic Suneson)
Innan frosten (Henning Mankell)
Så värt (Martin Jern)
Någon slags frid (Grebe, Träff)
Låt den rätte komma in (John Ajvide Lindqvist)
Annars dör man (Ulf Durling)
Och solen har sin gång (Ernest Hemingway)
Underbara kvinnor vid vatten (Monika Fagerholm)
Vägs ände (Bengt Ohlsson)
Innan himlen klarnar (Stig ”Slas” Claesson)
Det går an (Carl Jonas Love Almqvist)
Nässlorna blomma (Harry Martinsson)
Nu var det 1914
Regn i gryningen (Eyvind Johnson)God natt, jord (Ivar-Lo Johansson)
Vad tycker du? Håller du med i mitt resonemang? Har du några egna favorittitlar? Berätta för mig!
* amerikansk originaltitel: This is where I leave you
** norsk originaltitel: Tatt av kvinnen
Under sommarhalvåret fylls landsvägarnas dikesrenar med skyltar som tillkännager att det alldeles i närheten finns en loppis. Man vet aldrig om det är en stor bakluckeloppis på en gigantisk parkeringsplats, en lokal handlares extra sommarknäck eller en privatpersons bod med pryttlar hon vill bli av med. Chansningen är halva nöjet för oss bilburna semesterfirare. Nog brukar jag komma iväg med några böcker för en krona eller femma stycket, någon oumbärlig förtjusande liten porslinsgrunka och ett grytunderlägg som perfekt matchar det jag redan har hemma. Nästa sommar skänker jag det mesta vidare till en annan loppis.
Vad som döljer sig bakom den här skylten – liten bod eller affärsmässig verksamhet – det vet jag inte. Dessvärre blir jag heller inte klok på när i hela friden de håller öppet. Begriper du?
Kaffereklamen – ”när du får oväntat besök” – har aktualiserats i dagarna i samband med att ett galet tåg på Saltsjöbanan åkte förbi slutspärren och rakt in i vardagsrummet hos en familj i ett flerfamiljshus ett hundratal meter bort. Det är egentligen inte roligt alls och jag hoppas städerskan som olovandes körde tåget, oavsett bakomliggande orsaker, klarar sig utan bestående men. Men händelsen fick mig att börja tänka på sådana där odödliga reklamslogans, som blir som ordspråk för en hel generation eller ibland mer.
”Har ni fest eller?”
”Var’e brudarna?”
Den reklamen kan väl alla? Och vem har inte använt de frågorna i lämpliga sammanhang i det sociala samlivet?
Under något år var vi många som, med mer eller mindre lyckad härmning av dalmål, sa ”dra in magen så jag kommer fram och förbi” och ”stäng av värmen Britta”. Men gör vi det fortfarande, eller självdog dessa uttryck när reklamen slutade sändas? Dessvärre dog skådesplaren, som gjorde rollen i reklamfilmen med sådan briljans, förra året, alltför tidigt.
”Tack för det Televerket” var ju en höjdare på sin tid. Det var en beskäftig unge som visade hur lätt det var med stjärna och fyrkant och allt vad det var för nymodigheter telefonerna utrustades med. Den ungen måste vara en trettio-fyrtio år vid det här laget och hans generation minns väl knappt att det någonsin hetat Televerket och att det bara fanns ett telefonbolag (som alltid funkade och som det hördes vad man sa i, tro det eller ej ungdomar!). Det skulle vara intressant att veta om ”Tack för det Televerket” fortfarande används i folkmun.
”Kinkige Johan” var populär ett tag också. Var det förresten hans morsa som ”inte bara var tandläkare utan mamma också” (eller var det tvärtom)? Var det förresten ”Nisse på Manpower” som var vikarierande tandläkare tro?
”Du har ju hela helgen på dig”.
Som så ofta minns jag inte* vad reklamen är reklam för, jag minns bara själva reklamen (ofta förstår jag inte ens vad det är för koppling mellan det man ser och hör på tv:n och det produktnamn som dyker upp på slutet, om jag ens vet vad det är för produkt det handlar om). Men det här var en riktigt bra reklam. Åke som var kuvad av sin chef. Detta uttryck finns väl kvar?
ICA-Stig har blivit kändis – men har den reklamen myntat något uttryck i folkmun?
Det är roligt med citat från såväl reklam som filmer och tv-serier som blir involverade i den svenska historien i generationer. ”Hälsan för halsen – Bronzol!” kommer bara dagens pensionärer ihåg. Men vi, deras barn, hörde det av dem när vi var små och möjligen har vi sagt det då och då och fört uttrycket vidare, trots att jag då aldrig sett någon ask eller påse eller vad det var med Bronzol någonsin!
Vilka uttryck använder ni som kommer från reklam?
* det var såklart storvinsten det var reklam för! Lotto närmare bestämt.