Nöjd kund – eller som man frågar får man svar

Nu har jag ringt Telia vid sex tillfällen och pratat med sju olika personer på deras kundtjänst. Alla vänliga och tämligen eller väldigt tillmötesgående. Jag har tillbringat totalt två timmar och tjugo minuter i telefon, varav två timmar och fem minuter väntan i kö. Jag har provat att ringa vardag som helg, förmiddag, som eftermiddag som kväll. Kortaste kötiden var 21 minuter, längsta 40 minuter.

Varje gång har en plåt-röst upplyst mig om hur viktigt det är för dem att deras kunder är nöjda, blabla bla och att jag kan komma att bli uppringd efter samtalet. Vilket jag blivit, av denna plåt-tant vid samtliga tillfällen.

Hon frågar om det är första gången jag ringt i detta ärende. Jag svarade ”2” för ”nej” de fem senaste gångerna. Hon frågar sedan om jag fick hjälp med mitt ärende, vilket jag svarat ”2” för ”nej” några gångar och ”1” för ”ja” ett par gånger (fast det senare visade sig inte stämma och jag fick ringa igen, men det visste jag ju inte då, direkt efteråt). Så avslutar plåt-Lisa med att fråga hur bra bemötande jag fått på en femgradig skala. Där har jag svarat 4 (för den som bara var ”tämligen” tillmötesgående”) eller 5. För de är ju så vädligt rara, allihop.

Det Telias plåt-Gudrun inte frågar är dock ”Hur nöjd är du med väntetiden på en femgradig skala?” Där hade jag möjligen kunnat sträcka mig till ”2” för den gången jag väntade i 21 minuter.

Därför kan de redovisa idel nöjda kunder. Som dock svurit, suckat, stönat och fått förhöjt blodtryck i, säg, två timmar och fem minuter under tappert väntande.

Tut i luren.

Övervakad på Systemet

Väktaren följde mig, varje steg jag tog, mellan glögghyllorna och fram till kassan och med blicken när jag gick ut ur lokalen.

Visst. Jag har inte varit inne på ett Systembolag på kanske sisådär fyra år och aldrig på just det här Systembolaget. Och jag vet inget om glögg, annat att det är sött och ska drickas på Lucia, i adventstider och vid jul. Samt att Blossa kommer ut med en ny smak varje år. Årets smak är te, det har jag läst, och det låter så äckligt så den hyllan gick jag förbi. Men alla övriga fick jag betrakta och läsa om ett par varv – isses, så många sorter det finns! Alkoholfria, lite alkohol, mera alkohol, ekologiska, spetsade med rom och cognac (lät inte heller gott) och ganska många hette både glögg och glüwein och jag vet banne inte  vad som menas med det. Några var ljusa som vitt vin och andra mörkröda. Efter ett par varv greppade jag tre olika sorter och gick till kassan. Väktaren gick sakta efter. Okej. Jag kanske inte var lika målmedveten bland hyllorna som vanliga köpare.

Och visst. Jag blir inte mindre märklig i kassan: jag betalar med kontanter. Och säger ”ja tack” till kassörskans snörpiga fråga om jag vill ha kvittot. Hon lämnade motvilligt över det till mig. Till råga på allt lossnade knäppet på plånkan så några mynt trillade ut på golvet och jag böjde mig ner och plockade upp dem innan jag tog min kasse och gick ut. Så nog har jag ett misstänkt beteendemönster alltid.

När jag vände mig om på vägen ut genom skjutdörrarna av glas stod väktaren posterad halvt vänd ifrån mig – men med blicken rakt på mig, utan att vrida på huvudet. Ville väl förvissa sig om att jag verkligen lämnade lokalen.

Jag tyckte det var obehagligt. Fortsättningsvis kommer jag att bränna min egen sprit hemma och koka vinbärssaft med kanel och ingefära till glögg. Systembolaget var ingen trevlig butik.

Aldrig mer Loopen vid Hornstulls strand

Igår eftermiddag gick jag och en vän för en trevlig stund och något att äta och dricka till Loopen, en restaurang på en brygga i Årstaviken, precis under Liljeholmsbron. Här kommer pjäsen baserad på denna sanna historia:

Plats: serveringsluckan på Loopen

Roller: Jag. Min vän. Mannen i kassan.

Jag: Hej, jag vill ha en croque monsieur och kaffe tack.

Mannen i kassan <Häller upp en mugg kaffe och ställer fram på disken.>: Det blir 174 kronor.

Jag <står kvar medan jag lägger växelpengarna i plånboken>

Min vän: Hej, jag vill ha en hallonpaj och kaffe tack.

Mannen i luckan: Det blir 104 kronor. Vill du ha kaffet nu eller ska du vänta?

Min vän: Jag väntar tack.

Jag: Det hade jag också velat göra, ju.

Mannen i kassan. <står> <tiger>

Jag och Min vän. <går och sätter oss>

Ny scen: vid ett bord på bryggan

Tio minuter förflyter. Kaffet kallnar.

Ny aktör träder in på scenen – en man som kommer med det vi beställt.

Man: Har du fått bestick?

Jag: Nej det har jag inte. Kan jag få nytt varmt kaffe till smörgåsen?

Man: <går>

Jag: <hämtar bestick> <häller ut kallt kaffe> <går till serveringsluckan> <räcker fram muggen> Hej, kan jag få lite nytt varmt kaffe till min smörgås?

Mannen i luckan: Påtår kostar tio kronor.

Jag: Men. Jag fick ju kaffet när jag beställde. Jag vill ha varmt kaffe till smörgåsen.

Mannen i luckan. Jag frågade ju om du skulle ha det direkt eller vänta.

Jag: Nej, det gjorde du inte. Du frågade min kompis, men inte mig.

Mannen i luckan: Vilket som. En påtår kostar i alla fall tio kronor.

Jag <går>

Sluttext: ”Vi försöker göra vårt bästa för att du skall få en trevlig stund med god mat & dryck hos oss.” Citat från Loopens hemsida.

Jag: Vilket som. Ni lyckas fan inte med det.

Jag <kommer aldrig tillbaka>

 

Som inte kan köpas för pengar

Man kan inte köpa allt för pengar. Bokstavligt talat. Lycka? Jodå. Kärlek? I viss mån. Men en lunch på Klang market i Hornstull? Icke.

Med en kupong som berättigade till en lunch för 65 kronor och en välstruken hundralapp i plånboken blev jag nekad att köpa en kycklingsallad. Denna dag i valfrihetens, och valets, Sverige är det inte längre givet att det finns ett val.

Så här var det.

En pratsam medelålders norrman hade i uppdrag att stå på trottoaren utanför en nyöppnad restaurang för att locka in kunder. Han delade ut kuponger som gällde för en kopp kaffe. Vi tackade och gick vidare till det planerade lunchstället. Men han gav sig inte. Vi skulle äta på hans hak, nu. Han halade upp ur sina gömmor en bunt kuponger som gällde en lunch för 65 kronor. Vi gav med oss och gick in. Jag med orden: Vem kan motstå en norrman?

Men sedan gick det inte längre. Jag fick inte betala mina 65 kronor med min hundralapp. Restaurangen befattade sig inte med kontanter. Så jag gick och åt på ett annat ställe. På vägen ut försökte jag fånga inkastarens uppmärksamhet, vilket var svårt eftersom han jagade förbipasserande. Till slut fick han en lucka och jag räckte fram kupongen till honom med orden:

– Den här får du tillbaka. Jag får inte betala med pengar och då äter jag inte här. Av princip.

Han bara glodde på mig och hade visst helt tappat all den där svadande talförmågan. Vad då’rå? Inte fick han väl avdrag på sin provision för tillbakalämnade kuponger? Vem kan lita på en norrman, sa jag inte.

I riket Sverige, kära fosterland, där myndigheten Sveriges Riksbank, lydande under regeringen, har som uppdrag att med ensamrätt trycka sedlar och mynt och att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende, är det alltså inte givet att de pengar de trycker gäller som betalningsmedel. De stora snälla och omtänksamma bankernas plastkort med fiktiva siffror på ett bakomliggande kontoutdrag funkar däremot.

Av princip handlar jag inte där jag inte får handla för pengar.

Av princip vistas jag inte i fastigheter som jag inte kan nå utan att använda hiss. Men det är en helt annan historia.

Världsliga ting

Tor höjde sin hammare en tidig morgon i början av augusti och slängde en blixt rakt ner i min takantenn. Jag såg den. Poff, sa det inte. Men ett par dagar senare visade det sig att min blott sex år gamla platta plasma-tv hade gett upp sin sista suck. Eller, det kom det en ung man från Lindgrens Radio och TV en månad senare och konstaterade. ”Det är bara att köpa en ny”, sade han som dödförklaring. Fakturerade 917 kronor. Och på den vägen är det.

Folksam, mitt försäkringsbolag, har förresten lovat sätta in 250 kronor på mitt konto. Ny tv kostar femtusen.

Idag tog min dammsugare i så den sprack. Eller brann, snarare. Inom sig. Det luktar bränt damm och plast i hela kåken och den ålderstigna Voltan har gått hädan. Jag har ärvt den av mamma som antagligen köpte den i mitten av sjuttiotalet. Redan i fjol tänkte jag låta fru Volta gå i pension och gjorde ingående research om decibel, miljövänlighet, sladdlängd, ergonomiska handtag, vinklade munstycken och kom fram till att en Electrolux Ultra jättetyst & miljövänlig skulle man ha. Köpte den för tusentals kronor. Tung och svår att manövrera var den. Den klarade inte av att rulla över en trasmattkant, drog mattorna med sig runt hela huset. Slangen var tung och svår att hålla i, munstycket gick inte in på alla ställen där den gamla Voltan kom åt, sladden var visserligen hur lång som helst och läckert limegrön men tyst var apparaten inte. Jag sålde den på Tradera och gick tillbaka till trotjänaren Volta. Köpte ett fempack nya påsar till henne. Men idag tog hon alltså sitt sista andetag.

Åkte till dammsugarförsäljaraffären. Mest Electrolux och ingen under tvåtusen spänn. Åkte till nästa lada på andra sidan stan. Bad om hjälp och specificerade mina krav:

– Har ni någon omodern dammsugare? Den ska vara billig – så att jag inte blir så arg om jag inte gillar den – och vara lätt. Den ska klara att rulla över trasmattor utan att knöckla ihop dem under sig men det spelar ingen roll hur högljudd den är, jag ska ju ändå inte prata med någon medan jag dammsuger. Det får inte vara en Electrolux (jag ser nog att du kikar på en sådan) för det har jag provat och de är värdelösa. Det är bra om sladden är lång, men inte nödvändigtvis, för jag är faktiskt inte så lat att jag inte kan tänka mig att byta uttag om det behövs. Och finns det någon enda som inte har så krokigt handtag?

– Nej, du vet, nuförtiden har man ergonomiska handtag.

– Det skiter jag i. Jag tycker det är jobbigt för handleden. Jag vill hellre hålla i ett lätt och inte så långt rör – ryggen har jag inga problem med. Och varför är munstyckena så höga, man kommer ju inte in under byråerna.

– De har faktiskt blivit väldigt smidiga, tunnare än röret kan de ju liksom inte bli.

– Men varför kommer jag åt bättre med min fyrtio år gamla Volta och min Electrolux från 1987 i så fall, är inte det märkligt va’.

– Ja du, inte vet jag, men med dina krav så får du nog köpa det här billiga skrället här.

– Tack för hjälpen!

Sedan köpte jag två par barfotalätta Nikeskor, ett par lila och ett par svarta, till extrapris, på sportbutiken bredvid.

Fick ett anfall av dåligt samvete över mitt osedvanligt bekymmersfria liv och skänkte en tjuga till en rumän. Inte för att det hjälper varken mig eller honom.

Kom hem och var lycklig (skorna). Packade upp dammsugaren, satte ihop den, dammsög. Lätt som en plätt, behövs ingen ingenjörsexamen för att använda den. Sladden räcker, den låter inte mer än någon annan dammsugare, den är liten svart, smidig och snabb, ungefär som min bil. Jag är en nöjd kund.

Loppisfynd

De här trädgårdsstolarna tänkte jag köpa, förutom några böcker, på loppisen idag. De stod utanför i regnet. Ett par billiga, nötta. Lätta att fälla ihop och lyfta för att kunna flytta när man klipper gräset. De ska stå i min (blivande) berså, hade jag tänkt. När jag lutade handen mot sitsen och tryckte till för att se att bräderna inte var ruttna fick jag fullt med mintgrön färg på handflatan. Man kan måla om, tänkte jag.  Femtio kronor stod de på prislapparna.

– De här böckerna och så vill jag ha trädgårdsstolarna därute, sa jag i kassan. Det var ägaren själv som stod där.

– Ja, då ska vi se, den här boken kostar en femma, den här var det tio kronor för va, och så står det trettio kronor i den här. Fyrtiofem. Och så var det 500 kronor styck för stolarna.

– Ja, sa jag, och halade upp två hundralappar.

Sedan uppstod en stunds förvirring. Antikhandlarna stod med mina hundralappar i näven och räknade. Fyrtiofem för böckerna …

– Ja, och hundra för stolarna, sa jag.

– Nej, femhundra. Per stol. Tusen.

Sa handlarn.

– Är det sant? Jag trodde du skojade med mig!

– Nej nej, de kostar femhundra kronor.

– Då ska jag inte ha dem, sa jag och ryckte tillbaka en hundring hur hans hand.

– Du vet, de där är populära nu, alla vill ha sådana. Ju mer skavda och slitna de är, desto mer vill folk ha dem.

– Folk är inte kloka, sa jag.