Väktaren följde mig, varje steg jag tog, mellan glögghyllorna och fram till kassan och med blicken när jag gick ut ur lokalen.

Visst. Jag har inte varit inne på ett Systembolag på kanske sisådär fyra år och aldrig på just det här Systembolaget. Och jag vet inget om glögg, annat att det är sött och ska drickas på Lucia, i adventstider och vid jul. Samt att Blossa kommer ut med en ny smak varje år. Årets smak är te, det har jag läst, och det låter så äckligt så den hyllan gick jag förbi. Men alla övriga fick jag betrakta och läsa om ett par varv – isses, så många sorter det finns! Alkoholfria, lite alkohol, mera alkohol, ekologiska, spetsade med rom och cognac (lät inte heller gott) och ganska många hette både glögg och glüwein och jag vet banne inte  vad som menas med det. Några var ljusa som vitt vin och andra mörkröda. Efter ett par varv greppade jag tre olika sorter och gick till kassan. Väktaren gick sakta efter. Okej. Jag kanske inte var lika målmedveten bland hyllorna som vanliga köpare.

Och visst. Jag blir inte mindre märklig i kassan: jag betalar med kontanter. Och säger ”ja tack” till kassörskans snörpiga fråga om jag vill ha kvittot. Hon lämnade motvilligt över det till mig. Till råga på allt lossnade knäppet på plånkan så några mynt trillade ut på golvet och jag böjde mig ner och plockade upp dem innan jag tog min kasse och gick ut. Så nog har jag ett misstänkt beteendemönster alltid.

När jag vände mig om på vägen ut genom skjutdörrarna av glas stod väktaren posterad halvt vänd ifrån mig – men med blicken rakt på mig, utan att vrida på huvudet. Ville väl förvissa sig om att jag verkligen lämnade lokalen.

Jag tyckte det var obehagligt. Fortsättningsvis kommer jag att bränna min egen sprit hemma och koka vinbärssaft med kanel och ingefära till glögg. Systembolaget var ingen trevlig butik.