En vän och jag kom att prata om boktitlar igår. Hur man tycker en del titlar är vackra, bra, passande, poetiska, roliga, underfundiga. Och hur andra titlar bara är konstiga, obegripliga, långa och omöjliga att komma ihåg. En del är till och med aningen frånstötande.

Vi kom i och för sig också fram till att innehållet i boken inte alltid överensstämmer med titeln. En titel man gillar kan dölja en bok man tycker är ointressant. En fånig titel kan ha getts till en fantastisk berättelse.

Håkan Nesser är inte världsmästare på titlar. Däremot är han en underbar författare och flera av hans böcker är både spännande, gripande och underhållande. Nesser är verkligen en av mina favoriter, på många sätt. Men hans titlar …

Ofta har hans verk långa meningar som titlar och de innehåller namn på personer, såväl fiktiva som kändisar samt någon geografisk bestämning. ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”, till exempel. Vi hittar även Eva Moreno, Kumla, Winsford, Münster, Picadelly circus och Herr Roos bland Nessertitlar. Det blir helt omöjligt att komma ihåg dem. Inte finns det någon logisk röd tråd genom Nessers rika bibliografi heller. Rätt som det är dyker titlar med bara ett eller två ord upp: Återkomsten, Carambole, De ensamma.

Men Håkan Nesser är ett dåligt exempel. Eftersom han är så bra.

Vi kom fram till att vi gillar kortare titlar, gärna två ord. Min väns favorit är ”Innan frosten”, som är en av Henning Mankells böcker och även en film. Just dessa korta titlar som är en del av en fullständig mening känns väldigt poetiska och intresseeggande.

Mankells böcker har korta och koncisa titlar. ”Steget efter” till exempel är en bra titel. Däremot gillar jag inte hans ”bestämda form”-titlar som kliniskt uppger vem eller vad boken handlar om, som ”Den vita lejoninnan”, ”Den orolige mannen”, ”Den femte kvinnan”.

Min titelfavorit är ”I dimma dold”, Vic Sunesons deckare från femtiotalet, även den sedermera film. ”En skugga blott” av Maria Lang är också riktigt bra. Jag gillar även de modernare ”Flyga högt” och ”Så värt”, ungdomsböcker av Katarina von Bredow respektive Martin Jern.

”Bortom horisonten”, ”Svindlande höjder” och ”Mina drömmars stad” är gammaldags romantiska titlar som man aldrig tröttnar på.

Titlar med ett enda ord kan vara effektiva, men kan även bli tråkiga. ”Gentlemän”, av Klas Östergren och den bästa bok jag någonsin läst, är ett exempel på det förstnämnda, det vill säga en riktigt bra enordstitel. Trots att ett ord borde vara lättare att komma ihåg än långa meningar så kan det dock bli tvärtom. Karin Alvtegens förträffliga böcker som heter Skam och Skuld och Sorg och Svek och Saknad och Synd och Smuts allt vad det är – jag vet inte ens vilka av dessa ord som faktiskt är titlar på en Alvtegenbok och har än mindre någon aning om vilken av dem som handlar om vad.

Sammansatta ord har jag i viss mån svårt för. Ni vet sådana som känns konstruerade. Ord som ”Tärningsspelaren” (Luke Rhineheart), ”Tunnelseende” (Keith Lowe) och ”Syndafloden” (Marianne Fredriksson) har jag inga problem med. Men ”Svartvintern” (Marianne Cederwall), ”Paganinikontraktet” (pseudonymen Lars Kepler), ”Tigerkvinnan” (Katerina Janousch), ”Tyskungen” (Camilla Läckberg) och ”Stenhjärtat” (Katarina Wennstam) gillar jag inte. Inte heller ”Människohamn” fast den är skriven av den gode John Ajvide Lindqvist och är en mycket välskriven bok.

Titlar jag inte begriper tycker jag, av uppenbara skäl, inte om. Till exempel de utmärkta böckerna ”Vigilante” (Andreas Roman), ”Stallo” (Stefan Spjuth), ”Slyngstad events” (Unni Drougge), ”Stilla dagar i Mixing Part” (Erlend Loe), ”Till offer åt Molok” (Åsa Larsson).

Långa meningar kan göra sig riktigt bra som boktitlar, om de tilltalar min humor. ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan i dag” (Sara Ohlsson), ”Min pappa är snäll och min mamma är utlänning” (Emmy Abrahamson) och ”En kort berättelse om traktorer på ukrainska” (Marina Lewycka) får mig alltid att skratta. Men döm om min besvikelse när jag såg att den lysande titeln ”Sju jävligt långa dagar” (Jonathan Tropper) var platt och tråkig på originalspråket*.

Vilket får mig att tänka på den finurliga titeln ”Blåst” (Erlend Loe) som på svenska kan betyda en blåst som i en vind, att det har blåst som i verbet blåser, blåste, blåst men också att man har blivit blåst, som i lurad. Den norska originaltiteln är en simpel beskrivning av vad boken handlar om**. Inte alls lika roligt!

Nå. Ska vi avsluta med en bästa-lista?

I dimma dold (Vic Suneson)

Innan frosten (Henning Mankell)

Så värt (Martin Jern)

Någon slags frid (Grebe, Träff)

Låt den rätte komma in (John Ajvide Lindqvist)

Annars dör man (Ulf Durling)

Och solen har sin gång (Ernest Hemingway)

Underbara kvinnor vid vatten (Monika Fagerholm)

Vägs ände (Bengt Ohlsson)

Innan himlen klarnar (Stig ”Slas” Claesson)

Det går an (Carl Jonas Love Almqvist)

Nässlorna blomma (Harry Martinsson)

Nu var det 1914
Regn i gryningen (Eyvind Johnson)

God natt, jord (Ivar-Lo Johansson)

Vad tycker du? Håller du med i mitt resonemang? Har du några egna favorittitlar? Berätta för mig!

 * amerikansk originaltitel: This is where I leave you

** norsk originaltitel: Tatt av kvinnen