Häromdagen tog det mig en halvtimme att gå hem från jobbet. En sträcka på drygt åttahundra meter, som vanligen tar mindre än tio minuter att gå. Orsaken: bomfällning vid tågövergången.

Att bommarna fälls är ingen ovanligt. Oftast passerar ett tåg och väntan blir blott en minut eller två. Ibland kommer även ett tåg i motsatt riktning utan att bommarna öppnas emellan. När det kommer tre tåg på en bom kallas det ”långbom” och sådana kan bli tidskrävande. Trots att jag tar tid på allt och bokför det mesta så har jag ingen exakt koll på järnvägsbommarna, men nog kan det bli en sju-åtta minuter alltid.

Häromdagen blev det en fyrbom. Jag kom just när bommarna fälldes ner. Jag vet inte exakt hur länge jag tappert stod där och väntade, men jag vet hur dags jag gick ifrån jobbet och hur dags jag kom hem och kan därför säga att bommarna var fällda i närmare tjugo minuter. Fyra tåg passerade utan att bommarna öppnades emellan. Mellan tåg två och tre förlöt en evighet, kanske åtta-tio minuter eller så.  Och där stod jag, och studerade mänskligt beteende.

Fyra tåg. Och fem personer. Fem, vanliga dödliga människor, som – av okända anledningar – valde att passera järnvägen, mellan fällda bommar, mellan fyra tåg.

Ettan var inte helt nykter. Jag såg inte när han kom. Han stod inte vid gångöverfarten, utan på andra sidan, till höger om bilvägen. Plötsligt, efter tåg 1, hörde jag ett muttrande i mörkret borta vid bommens fot och såg en man tränga sig emellan bomfästet och gunnebostängslet. Jag höll andan. Muttrande och svärande travade han över spåren och krängde sig ut på andra sidan. Jag andades ut.

Tvåan kom fram till järnvägen från motsatt håll som jag stod och väntade. Han hade inte ens stått och väntat när tåg 1 och 2 passerade. Det var bara bom fälld, röd signal och inga tåg i sikte när han kom joggandes nerför gatan i sin svarta löparjacka, svarta tajts, svarta mössa och sladdar som hängde ner från båda öronen. Han stannade hastigt till ungefär en decimeter framför bommen. Tittade på tidtagaruret på armen. Tittade upp igen, krökte ryggen och gled under bommen, sprang över spåren, hukade sig under nästa bom, tittade på klockan och sprang vidare. ”Blev kilometerfarten för dålig” sa jag rakt ut i mörkret. ”Idiot”, lade jag till. Ingen hörde mig, för de som stått och väntat på samma sida som jag hade gett upp och gått under tunneln till andra sidan.

Ja. Det finns en gångtunnel.

Trean, fyran och femman var tre av de unga män som stått och väntat på andra sidan lika länge som jag stått på min sida. De hade stått och spanat, åt höger och åt vänster och åt höger igen. Pratat med varann. Tittat åt höger och åt vänster igen. Gått ännu ett steg närmare bommen. Böjt sig över bommen och tittat åt höger och tittat åt vänster. Bilarna i kön på min sida, den enkelriktade bilsidan, hade vänt en efter en och kört på trottoaren, tillbaka åt det håll varifrån de kom. Det var bara jag kvar på min sida, samt ett par som just kommit från affären. De stod båda med hakorna över bommen och kikade, gick längs bommen i sidled, spanandes. Hoppas det inte kommer något tredje tåg utan att bommen går upp ändå och slår hakan av dem båda två så deras nackar går av, tänkte jag.

Så kom det tredje tåget och paret med matkassar liksom de tre männen och övriga väntande på andra sidan tog ytterligare ett kliv närmare bommarna. Men inte öppnades de. Det skulle komma ett fjärde tåg.

Då knäböjde trean, fyran och femman för att komma under bommen och spatserade sedan över järnvägsspåren. I rad kröp de under bommen där jag stod och fortsatte över trottoaren. Tre helt vanliga, nyktra män i 25-30-årsåldern med kulturskägg och lodenrockar. De hade stått där i dryga kvarten och väntat. Men nu gick de under bommarna i väntan på det fjärde tåget. Är det inte böter på att gå under fälld bom, tänkte jag. Kan man ringa polisen och be dem komma och gripa dem på bar gärning? Göra en anmälan? Lämna in ett vittnesmål?

Så kom det fjärde tåget, bommarna gled upp och jag gick hem.

Och ja. Det finns en gångtunnel.