Vad gör ni på nätterna, när ni borde sova? Det första svåra hindret är att faktiskt komma i säng. Men sedan, när ni ligger där i mörkret och tittar på månens strålar mot parkettgolvet. Ni kan ju börja med att blunda. Men sedan, vad gör ni, vad händer i ert huvud när ni ligger där och blundar i värmen under täcket med uppfluffade kuddar bakom nacken och klockan tickar mot elva, midnatt och småtimmarna. Vad avhandlas i ert huvud?

Jag räknar upp alla fotbollsspelare i landslagstruppen vid VM 1974. Först rabblar jag på måfå dem jag först kommer på. Ralf Edström, Roland Sandberg, Ronnie Hellström, Björn Andersson, Staffan Tapper, Ove Kindwall, Björn Nordqvist. Så saktar tanken av lite. Sedan kommer Ove Grahn, Jan Olsson, Benno Magnusson, Thomas Alström och andremålvakten Sven-Gunnar Larsson. Så blir jag tveksam. Börjar tänka i laguppställning. Vem var högerback? Andersson till vänster och Nordqvist i mitten. Var Thomas Alström back? Mitt upp i allt dyker Inge Ejderstedt upp. Och Tommy Svensson. Nej, vänta, han var med i VM-laget 1970. Och förbundskapten när vi grävde brons i USA 1994. Inte som spelare 1974. Jag vänder mig om och byter mot en sval kudde mot kinden. Lill-Damma Mattsson, Masse Magnusson, Hasse Borg susar förbi men jag konstaterar att de hör åttiotalet till och låter dem sväva bort i natten. Conny Torstensson! Jag är tillbaka 1974. Men vänta nu, jag måste räkna på fingrarna. Hur många har jag sagt. En, två, tre, fyra, fem, sex – stopp ett tag, har jag sagt Benno Magnusson? Och ser inte han och Thomas Alström likadana ut, jag blandar alltid ihop dem. Bo Larsson – jag är tillbaka i backlinjen. Jag sparkar av mig täcket och suckar djupt. Göran Hagberg var det ju som var andremålvakt, Larsson var tredjemålvakt. Jörgen, vad hette han nu igen. Lite rödlätt. Ni vet. Augustsson. Jag börjar rabbla efternamn: Jansson, Andersson, Svensson, Eriksson, Karlsson – Kent Karlsson! Hur var det med Claes Cronqvist, eller var det 1978, eller 1970? Ska jag behöva gå upp och ta fram papper och penna och rita laguppställningar? Jag måste sova!

Eller också deklamerar jag dikter av Bo Bergman. Jag har nigit för nymånens skära, tre ting har jag önskat mig tyst. Det första är du och det andra är du och det tredje är du min kära. Men ingen får veta ett knyst. Jag har nigit för nymånens skära, tre gånger till jorden nu.
Vackert. Men hur gick den sedan? Om månen kan ge det vi önska, så niger jag tre gånger till. Nej, där tog det stopp. Då tar jag en gammal favorit, som jag själv tonsatte i tonåren. Jag öppnar ögonen, puffar upp kuddarna och sjunger högt: ”Idag har ett hjärta stannat, för sin stora kärleks skull. Guds frid, låt hjärtat bli mull. Men låt oss tala om annat.” Jag glömmer ord och blandar ihop rader men någon halvtimme senare sitter den där. Till slut dyker den vackraste dikten av dem alla upp för mitt inre. Jag deklamerar högt och min röst bryts av rörelse. ”Jag fryser om dina händer, när du ler blir jag varm av dig. Du är glädjen som allting tänder, och ångesten på min stig. Så rik är jag vorden och väger, en värld sen jag blivit din. Så fattig att inte jag äger, en droppe blod som är min”.

Bo Bergman har också skrivit en dikt med fjorton verser, eller om det är sjutton, eller tjugotvå. Jag minns inte. Men när jag var ung kunde jag dem utantill och då var det dem jag rabblade på nätterna. Det var på den tiden när Sverige kom femma i fotbolls-VM och Ronnie Hellström stod i mål. Och förresten så läste ju Tommy Svensson en dikt av Karin Boye när Sverige tog brons i fotbolls-VM 1994. Vilket lag! Thomas Ravelli, straffhjälten. Thomas Brolin. Martin Dahlin. Kenneth Andersson. Och vilka var det som spelade i backlinjen nu igen … ?

Somna. Det är dags att sova.

Är det förresten någon som minns Benny Wendt?