Kategoriarkiv: Allmänt

Doktor Livingstone, eller va’?

Publicerat av
Svara

Semestertider i sommar-Sverige. Nya och gamla bekanta och släktingar träffas och mötas i frodig grönska, bland kobbar och skär och kullerstensbeklädda gator och torg. En del har man inte sett på länge, andra träffar man för första gången. Så det gäller att presentera alla för varandra ordenligt. Några kvinnor möts oförhappandes en kväll i juli:

– Nämen hej, det var längese’n!

– Ja, vad kul att se dig!

– Detsamma. Ja, och det här är min syster. Hon är gift med med min man.

– Öh?

– Eller, vänta, vad sa jag? Det här är min svägerska, hon är gift med min bror, menade jag!

 

Dagens datum

Publicerat av
Svara

Dagens lunch: tre kokta ägg, inköpta för ett halvår sedan, kokade idag.

Vilket påminner mig om att jag måste prova att laga till de ägg som ligger i mitt kylskåp, märkta med ”bäst före 7 juli 2012”. Ett av dem smakade utmärkt en vecka in på det här året i alla fall, stekt på en smörgås.

Däremot är jag lite orolig för kaviaren jag hade på dagens lunchägg – den gick nämligen ut redan klockan 7.15 i morse, och nu är klockan över ett.

Du är vad du heter

Publicerat av
2

Av de 24 första efternamnen på topplistan för år 2012 har samtliga fått färre bärare, jämför med året innan. Hur kan det komma sig? Alla med vanliga efternamn kan väl inte bara dö undan, det måste väl födas nya ungar också? Jag förstår att befolkningsökningen i Sverige till viss del består av invandring och att våra nya medborgare inte alltid heter Karlsson, Nilsson, Bengtsson och Lindström. Men detta borde inte ändra annat än fördelningen, inte antalet bärare av våra vanligast son-namn.

Vet ni förresten vilket namn på topplistan som är det mest vanliga av icke-son-namnet? På sjuttonde plats ligger Lindberg. Faktum är att ”Lind-” leder klart över ”Berg-”. På platserna 21, 22 och 23 ligger Lindström, Lindqvist och Lindgren. Först på 25:e plats kommer Berg och på plats 27 hittar vi Bergström, flankerad av Lundberg och Lundgren.

De sexton vanligaste namnen är alltså son-namn. Det värsta som kunde hända, hände under 2012 – Andersson gick om Johansson som Sveriges vanligaste efternamn. Efter att i hela mitt liv haft det absolut vanligaste namnet har nu hela min identitet sköljts bort. Skulden till detta har 126 individer. Det finns 126 stycken Anderssöner fler än det finns Johanssöner. Jag vill söka upp var och en av dessa 126 individer och hota dem, be dem, kräva av dem att de byter efternamn. Ska man ha ett vanligt namn, ska man ha det vanligaste namnet. Johansson har jag alltid burit med stolthet med förvissningen om att vi är flest, störst, mest ja, rentav bäst. Nu är helt plötsligt Andersson det vanligaste namnet och jag och min familj har blivit förpassad ner bland vilka Eriksson och Karlsson som helst. Hur kunde det gå så illa?

Till alla Johansson därute – föröken eder!

Om någon undrar över Herr och Fru Medel-Svensson, så ligger Svensson sedan många herrans år på plats nummer 9, mellan Persson och Gustafsson.

Mitt tragiska liv

Publicerat av
Svara

En gift småbarnsmamma berättade på fikarasten att hon skulle vara gräsänka över helgen. Långhelg var det till och med. Mannen och de två små rara barnen skulle åka iväg på fotbollsläger och vara borta i två dagar och två nätter.

Underbart, tyckte småbarnsmamman och bokade genast tjejträff på Ålandsbåten för det första dygnet.

– Det är ju så skönt att få vara ensam, det är guld värt, kommenterade en gift tonårspappa med drömmande blick, och tänkte nog faktiskt på just tystnaden och friden. Avsaknandet av ”pappa hit” och ”pappa dit” och ”när blir det mat”, ”finns det någon cocacola hemma”, ”kan du skjutsa mig dit” och ”låna mig pengar hit”.

– Jo, den andra kvällen ska jag vara ensam hemma. Men det är tur att de kommer hem sedan. Man vill ju inte sitta ensam hemma flera kvällar, det vore ju tragiskt.

Mm. Just det. Själv är jag ensam hemma sju kvällar i veckan och minst fyrtio helger per år. Helt självvalt. Jag äter, läser, sover, lyssnar på tystnaden, fåglarna eller exakt den musik jag känner för just då precis när och hur jag vill. Ingen tjatar. Inga tider att passa. Ingen som lägger sig i hur jag ser ut, hur jag går klädd, vad jag äter, eller inte äter, hur ofta jag diskar eller om jag facebookar mitt på blanka dagen och rensar ogräs på bästa sändningstid på kvällen.

Tragiskt, säger hon.

Njutbart, säger jag.

Tanter på trapp

Publicerat av
Svara

Efter promenaden på stora vägen:
Jag:  ”Hur mycket har hon blivit nu då?”
Syssling M: ”Elva och tolv.”
Jag: ”Men du får väl bestämma dig”.
Syssling M: ”Haha.”
Jag: ”Ska du inte ha en kopp då?”
Syssling M: ”Jag trodde aldrig du skulle fråga.”

Efter fikat i aprilsolen på trappen:
Syssling M: ”Nej, men det är väl dags.”
Jag: ”Är det såpass.”
Syssling M: ”Da’n går.”
Jag: ”Hur mycket är hon nu då?”
Syssling M: ”Tretton och tretton.”
Jag: ”Nu är du lite mera bestämd.”

Båda. Reser sig upp, stånkandes.
Jag: ”Man blir som stäl i bena.”
Syssling M: ”Det kommer med åren.”
Jag: ”Det ska gudarna veta.”
Syssling M: ”Det kunde vart värre.”

Man borde (inte) sova, när natten faller på

Publicerat av
Svara

Vad gör ni på nätterna, när ni borde sova? Det första svåra hindret är att faktiskt komma i säng. Men sedan, när ni ligger där i mörkret och tittar på månens strålar mot parkettgolvet. Ni kan ju börja med att blunda. Men sedan, vad gör ni, vad händer i ert huvud när ni ligger där och blundar i värmen under täcket med uppfluffade kuddar bakom nacken och klockan tickar mot elva, midnatt och småtimmarna. Vad avhandlas i ert huvud?

Jag räknar upp alla fotbollsspelare i landslagstruppen vid VM 1974. Först rabblar jag på måfå dem jag först kommer på. Ralf Edström, Roland Sandberg, Ronnie Hellström, Björn Andersson, Staffan Tapper, Ove Kindwall, Björn Nordqvist. Så saktar tanken av lite. Sedan kommer Ove Grahn, Jan Olsson, Benno Magnusson, Thomas Alström och andremålvakten Sven-Gunnar Larsson. Så blir jag tveksam. Börjar tänka i laguppställning. Vem var högerback? Andersson till vänster och Nordqvist i mitten. Var Thomas Alström back? Mitt upp i allt dyker Inge Ejderstedt upp. Och Tommy Svensson. Nej, vänta, han var med i VM-laget 1970. Och förbundskapten när vi grävde brons i USA 1994. Inte som spelare 1974. Jag vänder mig om och byter mot en sval kudde mot kinden. Lill-Damma Mattsson, Masse Magnusson, Hasse Borg susar förbi men jag konstaterar att de hör åttiotalet till och låter dem sväva bort i natten. Conny Torstensson! Jag är tillbaka 1974. Men vänta nu, jag måste räkna på fingrarna. Hur många har jag sagt. En, två, tre, fyra, fem, sex – stopp ett tag, har jag sagt Benno Magnusson? Och ser inte han och Thomas Alström likadana ut, jag blandar alltid ihop dem. Bo Larsson – jag är tillbaka i backlinjen. Jag sparkar av mig täcket och suckar djupt. Göran Hagberg var det ju som var andremålvakt, Larsson var tredjemålvakt. Jörgen, vad hette han nu igen. Lite rödlätt. Ni vet. Augustsson. Jag börjar rabbla efternamn: Jansson, Andersson, Svensson, Eriksson, Karlsson – Kent Karlsson! Hur var det med Claes Cronqvist, eller var det 1978, eller 1970? Ska jag behöva gå upp och ta fram papper och penna och rita laguppställningar? Jag måste sova!

Eller också deklamerar jag dikter av Bo Bergman. Jag har nigit för nymånens skära, tre ting har jag önskat mig tyst. Det första är du och det andra är du och det tredje är du min kära. Men ingen får veta ett knyst. Jag har nigit för nymånens skära, tre gånger till jorden nu.
Vackert. Men hur gick den sedan? Om månen kan ge det vi önska, så niger jag tre gånger till. Nej, där tog det stopp. Då tar jag en gammal favorit, som jag själv tonsatte i tonåren. Jag öppnar ögonen, puffar upp kuddarna och sjunger högt: ”Idag har ett hjärta stannat, för sin stora kärleks skull. Guds frid, låt hjärtat bli mull. Men låt oss tala om annat.” Jag glömmer ord och blandar ihop rader men någon halvtimme senare sitter den där. Till slut dyker den vackraste dikten av dem alla upp för mitt inre. Jag deklamerar högt och min röst bryts av rörelse. ”Jag fryser om dina händer, när du ler blir jag varm av dig. Du är glädjen som allting tänder, och ångesten på min stig. Så rik är jag vorden och väger, en värld sen jag blivit din. Så fattig att inte jag äger, en droppe blod som är min”.

Bo Bergman har också skrivit en dikt med fjorton verser, eller om det är sjutton, eller tjugotvå. Jag minns inte. Men när jag var ung kunde jag dem utantill och då var det dem jag rabblade på nätterna. Det var på den tiden när Sverige kom femma i fotbolls-VM och Ronnie Hellström stod i mål. Och förresten så läste ju Tommy Svensson en dikt av Karin Boye när Sverige tog brons i fotbolls-VM 1994. Vilket lag! Thomas Ravelli, straffhjälten. Thomas Brolin. Martin Dahlin. Kenneth Andersson. Och vilka var det som spelade i backlinjen nu igen … ?

Somna. Det är dags att sova.

Är det förresten någon som minns Benny Wendt?