Kategoriarkiv: Allmänt

En studie av mänskligt beteende vid bom

Publicerat av
Svara

Häromdagen tog det mig en halvtimme att gå hem från jobbet. En sträcka på drygt åttahundra meter, som vanligen tar mindre än tio minuter att gå. Orsaken: bomfällning vid tågövergången.

Att bommarna fälls är ingen ovanligt. Oftast passerar ett tåg och väntan blir blott en minut eller två. Ibland kommer även ett tåg i motsatt riktning utan att bommarna öppnas emellan. När det kommer tre tåg på en bom kallas det ”långbom” och sådana kan bli tidskrävande. Trots att jag tar tid på allt och bokför det mesta så har jag ingen exakt koll på järnvägsbommarna, men nog kan det bli en sju-åtta minuter alltid.

Häromdagen blev det en fyrbom. Jag kom just när bommarna fälldes ner. Jag vet inte exakt hur länge jag tappert stod där och väntade, men jag vet hur dags jag gick ifrån jobbet och hur dags jag kom hem och kan därför säga att bommarna var fällda i närmare tjugo minuter. Fyra tåg passerade utan att bommarna öppnades emellan. Mellan tåg två och tre förlöt en evighet, kanske åtta-tio minuter eller så.  Och där stod jag, och studerade mänskligt beteende.

Fyra tåg. Och fem personer. Fem, vanliga dödliga människor, som – av okända anledningar – valde att passera järnvägen, mellan fällda bommar, mellan fyra tåg.

Ettan var inte helt nykter. Jag såg inte när han kom. Han stod inte vid gångöverfarten, utan på andra sidan, till höger om bilvägen. Plötsligt, efter tåg 1, hörde jag ett muttrande i mörkret borta vid bommens fot och såg en man tränga sig emellan bomfästet och gunnebostängslet. Jag höll andan. Muttrande och svärande travade han över spåren och krängde sig ut på andra sidan. Jag andades ut.

Tvåan kom fram till järnvägen från motsatt håll som jag stod och väntade. Han hade inte ens stått och väntat när tåg 1 och 2 passerade. Det var bara bom fälld, röd signal och inga tåg i sikte när han kom joggandes nerför gatan i sin svarta löparjacka, svarta tajts, svarta mössa och sladdar som hängde ner från båda öronen. Han stannade hastigt till ungefär en decimeter framför bommen. Tittade på tidtagaruret på armen. Tittade upp igen, krökte ryggen och gled under bommen, sprang över spåren, hukade sig under nästa bom, tittade på klockan och sprang vidare. ”Blev kilometerfarten för dålig” sa jag rakt ut i mörkret. ”Idiot”, lade jag till. Ingen hörde mig, för de som stått och väntat på samma sida som jag hade gett upp och gått under tunneln till andra sidan.

Ja. Det finns en gångtunnel.

Trean, fyran och femman var tre av de unga män som stått och väntat på andra sidan lika länge som jag stått på min sida. De hade stått och spanat, åt höger och åt vänster och åt höger igen. Pratat med varann. Tittat åt höger och åt vänster igen. Gått ännu ett steg närmare bommen. Böjt sig över bommen och tittat åt höger och tittat åt vänster. Bilarna i kön på min sida, den enkelriktade bilsidan, hade vänt en efter en och kört på trottoaren, tillbaka åt det håll varifrån de kom. Det var bara jag kvar på min sida, samt ett par som just kommit från affären. De stod båda med hakorna över bommen och kikade, gick längs bommen i sidled, spanandes. Hoppas det inte kommer något tredje tåg utan att bommen går upp ändå och slår hakan av dem båda två så deras nackar går av, tänkte jag.

Så kom det tredje tåget och paret med matkassar liksom de tre männen och övriga väntande på andra sidan tog ytterligare ett kliv närmare bommarna. Men inte öppnades de. Det skulle komma ett fjärde tåg.

Då knäböjde trean, fyran och femman för att komma under bommen och spatserade sedan över järnvägsspåren. I rad kröp de under bommen där jag stod och fortsatte över trottoaren. Tre helt vanliga, nyktra män i 25-30-årsåldern med kulturskägg och lodenrockar. De hade stått där i dryga kvarten och väntat. Men nu gick de under bommarna i väntan på det fjärde tåget. Är det inte böter på att gå under fälld bom, tänkte jag. Kan man ringa polisen och be dem komma och gripa dem på bar gärning? Göra en anmälan? Lämna in ett vittnesmål?

Så kom det fjärde tåget, bommarna gled upp och jag gick hem.

Och ja. Det finns en gångtunnel.

”Jätteormen kräks ut – en hel ko” och andra artiklar

Publicerat av
2

Journalist. Att vilja berätta saker för omvärlden, beskriva, förmedla, åskådliggöra. Reporter. Att vilja ta reda på saker, intervjua människor, gräva fram orättfärdigheter och hjältedåd och berätta om dem för mänskligheten. Att arbeta på en dagstidning eller på Sveriges radio, kanske rentav på SVT inom nyheter, Uppdrag granskning eller varför inte med sport eller inom nöjesvärlden. Skriva och berätta om det man själv är nyfien på för en intresserad allmänhet. Fina och eftersträvansvärda yrkesgrupper.

Men nu.

Det finns ingen riktig journalistik längre. Debattörer, bloggare och tyckare däremot, sådana finns det otaliga. Aftonbladet och Expressen som under min uppväxt stod för all information om fotbollsspelare, domarinsatser, resultat, tabeller och analyser. Som lärde mig vilka artister som sålde bäst och klättrade på topplistorna och som försåg mig med extramaterial om deltagarna i Robinson och presenterade författare bakom tv-serier och populärböcker.

Men nu.

Nu finns det inte en enda reporter inom kvällspressen som skriver en enda artikel själv. Ingen som ringer upp kändisar, idrottsmän, nöjesporfiler, makthavare eller bankdirektörer. Det skrivs ingenting som allmänheten inte redan vet. Det är snarare så att det är allmänheten själv står för åsikterna och innehållet.

Nu är alla journalister.

Om fler än tio personer har skrivit på sina Twitterkonton att de har sett fram emot Fjällbackamorden på tv – då är deckarserien en ”tittarsuccé”. När ytterligare en handfull har twittrat att det första avsnittet var ”en besvikelse” eller rentav ”bara skit” – ja, då ”rasar tittarna”. Missnöjet över filmens dåliga kvalitet illustrerar en skribent på Aftonbladet genom citatet ”Sämsta deckaren jag sett på år och dag. Så banal story, naivt och extremt låg kvalitet” sagt av den erkänt kunnige filmexperten Michel Svedin, eller vänta, Mikael Swidén eller var det Mike Svedén, för vänta nu, det var visst inte expert, regissör, manusförfattare, filmkännare eller kriminalexpert han var. Citatet är kopierat från tidningens kommentarsfält och den gode Michael, inget ont om honom (han hade ju rätt) är en helt vanlig medborgare, en man som läser nättidningar och skriver vad han tycker och tänker. Och därmed är han upphöjd att föra folkets talan. Ytterligare en läsare får uttala sig. Hon heter Maria och tycker att Fjällbackamordens första del var ”största julkanonen ever.” Författaren Camilla Läckberg, vars bästsäljande böcker tv-serien baseras på, svarar på kritiken. Men inte i en intervju med reportern på nättidningen. Nej, den som skriver artikeln (det vill säga lägger in några bindeord mellan klipp från sociala medier) kopierar istället ett twitterinlägg som Läckberg skrivit. Förr i tiden – då fanns det tv-recenscenter med erfarenhet och framförallt stort intresse som skrev om gårdagens tv-program i egen spalt i varje tidning med självaktning.

Men nu. Ingen självaktning i mediabranschen.

Kändisar och tv-program i alla ära, det finns riktiga människor som gör sina personliga hjälteinsatser varje dag. Till exempel kan vi få läsa om Susanna som enligt rubriken ”gick ner 17 kilo på 9 månader”. Det var väl inte så märkvärdigt, tänker ni. Men då måste ni läsa resten av rubriken, för sedan ”gör Susannas superbantning succé på Facebook.” Den så kallade artikeln tar upp vad som finns att läsa på denna kvinnas blogg. Nämligen att hon ”använde ingen diet hundraprocentigt” och ”i början så tog hon bara promenader” (första veckan, min anmärkning). Sedan började hon träna på en crosstrainer på gymmet och ”vissa dagar gick det jättesegt och vissa dagar hur bra som helst”. Ja, vem förstår inte att det blir en veritabel succé när denna vanliga vardagshjälte lägger upp en före- och en efterbild på Facebook och berättar om sin viktnedgång. Tretusen ”lajks” talar sitt tydliga språk. En ung kvinna går ner sjutton kilo och bloggar om kost, träning och mode. Man har väl sällan sett något liknande. Hur många minuter behövde en praktikant på tidningsredaktionen lägga ner på denna grävande journalistiska artikel tro?

”Darin skulle handla mat, hamnade i Frankrike” ropar rubriken. I texten berättas sedan vad sångaren Darin säger i Niklas Strömstedts program ”Tack för musiken” – som inte har sänts än. Så efter att ha läst Aftonbladet.se behöver man inte titta på tv. För fick man ”kött på benen” dagen efter programmet.

Men nu. Citat från tv-program, Facebook, Twitter och Youtube. Som man redan sett. Eller inte längre behöver se.

Att sätta rubriker är inte lätt. Förr fanns det yrkesmän som hade rubriksättningen som jobb. Informativt, kort, klatchigt, med en humoristisk touch och i bästa fall med språklig finess.

Men nu. Jag förstår inte ens vad den efterföljande texten kan tänkas handla om. Se här några exempel:

Gav igen med skalle – lämnade med rött kort.

Backen i natt : Därför gjorde jag gesterna.

Granne: Det är för jävligt helt enkelt.

Han får tillbaka sin trunk – efter tjuvens bildmiss.

TV4-profilens chockbesked – i New York.

Stjärnans hårfärg – ett genidrag.

Ingen vill bo med Gunilla – då rasar hon mot alla.

Tappa kilon – i mellandagarna.

Robert skulle sno Malmbergs rum – stoppad av siffra.

Dokuprofilen klar för ”Let’s dance”

 

 

 

Da’n före da’n

Publicerat av
Svara

Sängen min är så varm och go
ute är kyla och dimma
under täcken i eget bo
jag blir till förmiddagstimma.
Kölden knäpper i tak och mur
snön ligger tung på gran och fur
snösjok hänger från taken
motvilligt är jag vaken.

En konsult är en konsult är en konsult, eller flera

Publicerat av
1

Jag vet inte vilka era erfarenheter är eller hur det ser ut där ni arbetar, men på mitt jobb är det så att konsulter förökar sig medelst delning.

Den uppmärksamme hade kunnat se de första tecknen redan för ett par år sedan, men efter en kraftig invasion för ett knappt år sedan kan man nu för varje vecka se hur klonandet fortgår. Men det kräver en vaken blick. En konsult igenkännes på att man inte känner igen honom. En indikation är också han inte hälsar. I alla fall inte om den han möter i korridoren inte ser ut som han själv. Femtioåriga tanter ser inte ut som han.

I stort sett går det dock inte att känna igen den ena konsulten eller de andra. Det är ju för att de förökar sig genom kloning och därför ser exakt likadana ut. De är män (men finns även i några kvinnliga exemplar, som då ser exakt likadana ut, de också) och är 179 centimeter långa samt bär glasögon. De heter Per, Mikael, Johan, Thomas, Samir, Fredrik och Daniel. De har mörkbrunt hår, med dragning åt svart eller eventuellt lite cendré och det är kortklippt, kortklippt, kortklippt. Troligen enligt deras klasskod en högst modemedveten frisyr. I mina ögon: tråkhår.

Vad de har för kläder kan jag inte svara på för så fort de har passerat vid kaffeautomaten utan att så mycket som märka att en fast anställd också hämtade kaffe i läckande mugg (ja, vi har fått nya, jag antar: billigare, pappmuggar som läcker på ärendemappar och PM) har man glömt hur de var klädda. Det är något sv-gr-br-beigeaktigt och består av skor, lössittande byxor, säkert någon slags mörkbl-br-gr skjorta och så skyddsrock, eh, jag menar kavaj. Kanske har de slips också, men det vet jag inte, för den smäter i såfall in i skjortan och förblir osynlig.

Det enda jag säkert vet är att de blir fler. Mig lurar de inte, trots delningstekniken. Jag skulle inte kunna peka ut en enda av dem vid en vittneskonfrontation (”Har någon av de här tio männen befunnit sig i era lokaler?” ”Öh, sannolikt, möjligen eller inte.”) men när det kryllar av gr-br-sv-bleka män som inte deltar och inte hälsar, då fattar man.

Hel och ren eller rakad och slät?

Publicerat av
Svara

I serien ”Teser jag vill leda i bevis” presenterar jag härmed följande:

Alla människor, såväl kvinnor som män och allting däremellan, har av naturen kroppsbehåring. Olika mycket, olika färg och struktur – men på nästan samma ställen. Huvudet, armhålorna, armarna, benen, underlivet, ansiktet, ryggen, magen, bröstet. Kvinnor har ofta få hårstrån eller inga hals på de tre sistnämnda. I övrigt är vi ganska lika.

Varför ”ska” vissa av dessa hårväxter avlägsnas? Och varför är det främst kvinnor som ska ta bort sitt kroppshår?

Om det hade varit avtändande eller ohygienskt med hår runt könsorganen eller under armarna hade vi inte haft det. Då hade vi inte överlevt som art, och det har vi bevisligen gjort. Vänta ni bara och se – om ett par miljoner år av rakande och brasilianska vaxningar kommer människosläktet, som det ser ut idag, att vara utdött.

Hår på bröstet är manligt. Hår på ryggen ska vaxas bort. Två sidor av samme virile man – två olika bedömningar.

Kvinnor rakar, vaxar, krämborttager, epilerar och pincettplockar bort alla hårstrån på sina ben. Utom under vintern. Om de är singlar.

Kvinnor som bär oärmade kläder utan att ha tagit bort allt hår i armhålorna blir hånade och bespottade offentligt. Kvinnors naturliga hårväxt får släta unga män att må illa.

Och den som inte är renrakad därnere får inte ligga.

Det är inte människans kropp det är fel på. Den är vacker och funktionell och den har tagit oss ända hit. Men någonstans på vägen blev det ett allvarligt fel i hjärnan.

Hur länge sover jag i natt?

Publicerat av
1

Okej. Nu åker vi igen.
Idag satt jag på trappen i solen och kisade upp mot himlen. Solen stod rakt i söder. Då är solen tolv, tänkte jag. Men eftersom det fortfarande är sommartid, så är klockan tidigare, en timme mindre liksom. Hon borde vara elva nu, tänkte jag, och det visade sig stämma när jag sedan kollade mot en klocka. Så satt jag en lång stund och njöt i solskenet och drack kaffe och funderade på vad klockan skulle vara i morgon vid den här tiden. Alltså, om jag vill fika på samma trapp om det är fint väder i morgon, hur dags ska jag sätta påpannan då? Men det kunde jag inte komma på. Då.

Lite senare under dagen stod det som självklart för mig – när det är vintertid går ju klockan och solen lika. Alltså ska jag fika klockan tolv i morgon. Om solen skiner.

När jag ätit middag tände jag i spisen och lade mig på soffan och vilade en stund. Utnyttjade tiden genom att planera kommande dygn. Hur länge kommer jag att få sova i natt? De pratas ju alltid om att ”förlora” och ”få tillbaka” en timme, men hur var det nu igen, var det på hösten man fick tillbaka eller var det på våren? Nej, det kunde jag inte komma på. Vitkålen krävde sin del av min kropps funktioner och jag slöt ögonen ett tag. Försökte en annan infallsvinkel. Hur ska jag göra med klockorna? Om jag vill ställa om dem när jag går och lägger mig så att de stämmer när jag vaknar (särksilt om jag fått sova en timme för lite, för då kommer jag att vara svintrött imorgon bitti) – ska jag isåfall ställa dem på en timme mer eller mindre än vad de är? Om det ska bli ljusare på morgnarna borde man väl gå upp senare, alltså typ klockan åtta i stället för sju. Ställa fram klockan alltså. Eller också sover man tills man vaknar och kollar på text-tv vad klockan är när man går upp.

I dag bar jag i alla fall in trädgårdsmöblerna i bo’n. Det tror jag betyder att vintern kommer tidigt i år, för jag har för mig att just detta moment inte brukar vara till någon hjälp för mig annars om åren när jag funderar över vintertidsomställningen av klockan, eftersom de brukar stå kvar på altanen då.