Stockholm den 1 oktober:
Jag: tunn blus och kort kjol.
Andra: täckjacka, halsduk, mössa, handskar, skinnstövlar.
Stockholm den 1 oktober:
Jag: tunn blus och kort kjol.
Andra: täckjacka, halsduk, mössa, handskar, skinnstövlar.
Inte en skymt av Ulf Lundell, men vi såg kön till den signering han skulle göra.
Men jag förstår att ni sitter och hoppar av nyfikenhet över vilka jag och min kompis faktiskt spanade in på Bokmässan i år. Här kommer hela listan. Några fick vi dubbla poäng för i kändisspaningen , det vill säga riktigt högvilt.
Samt en före detta kollega från Posten och en före detta kollega från Skatteverket. Som vanligt inte en enda Glenn. Vi missade också Ralf Edström, men hörde honom från Borås i Radiosporten på hemvägen . Vi missade Desmond Tutu och P-O Enquist. Men jag träffade flera av mina novellförförfattarkollegor från #Älskanoveller hos vår förläggare Ewa på Ordberoende förlag- det var roligt!
Och förresten har jag träffat både Ulf Lundell och Ralf Edström tidigare i mitt liv.
Saker Stockholmsbilister inte gör: blinkar när de ska ut ur rondell.
Saker bilister har slutat med: tacka den som underlättar i trafiken vid till exempel omkörning.
Saker Stockholmare inte gör längre: plockar upp efter sin hund på trottoaren.
Trafikregel cyklister inte kan: enkelriktat.
Saker bilister i Stockholm har börjat med: köra rakt ut i rondellen fast det är bilar i den.
Saker bara Stockholmsbilister gör: släpper fram gående vid obevakade övergångsställen.
Saker ni alla borde ha vett att göra: bära reflexer utomhus under september – april mellan klockan 17 och 07, typ.
Man har inte mer än vant sig vid att vi har fått ett nytt opersonligt pronomen i tredje person singular i svenskan – hen – ehuru man (det vill säga jag) vägrar se det som något annat än just det – ett pronomen helt fritt från könstillhörighet, ett pronomen som används när man menar både kvinnor och män (hon och han) eller när man inte vet vilket kön den man pratar om har, och framförallt när det är totalt ointressant om det är en kvinna eller en man det gäller. När vi pratar om människor i tredje person – då kan vi säga hen. Utmärkt.
Att som en del använda ”hen” som ett substantiv om en person som inte kan eller vill definiera sig som varken man eller kvinna – det är helt fel. Varje människa har rätt att känna sig, bete sig, kalla sig och identifiera sig precis hur hen vill. Kalla dem för deras namn, behandla alla med respekt. Men gör för fanken inte ett substantiv av ett utmärkt pronomen. Gör inte genuspolitik av det. Säg inte att ”hen” är en hbtq-fråga. Hen är ett pronomen, som i förlängningen kan bidra till att vi kan tala på ett respektfullt sätt om alla människor i samhället.
Gott så.
Men nu kommer nästa problem. Och det är ett stort problem. Folk kan inte uttala ”hen”!
Det heter hen som i känn på den Det heter inte hen som i att någon är sen, eller en päls som är len.
Det heter hen som i min vän, på samma sätt som det heter han som i jag hann och jag fyllde en spann och inte han som hästens man och ett flygande plan.
Det heter hen som i bränn på samma sätt som det heter hon som i bonden och embryon . inte som i hon som kon dricker vatten ur. Hon kom över mon. Du hör väl skillnaden?
Han, hon, hen – rimmar inte på klan, klon, klen.
Och när vi ändå är i farten:
han – honom – hans
hon – henne – hennes
hen – hen – hens
Är vi överens?
Igår eftermiddag gick jag och en vän för en trevlig stund och något att äta och dricka till Loopen, en restaurang på en brygga i Årstaviken, precis under Liljeholmsbron. Här kommer pjäsen baserad på denna sanna historia:
Plats: serveringsluckan på Loopen
Roller: Jag. Min vän. Mannen i kassan.
Jag: Hej, jag vill ha en croque monsieur och kaffe tack.
Mannen i kassan <Häller upp en mugg kaffe och ställer fram på disken.>: Det blir 174 kronor.
Jag <står kvar medan jag lägger växelpengarna i plånboken>
Min vän: Hej, jag vill ha en hallonpaj och kaffe tack.
Mannen i luckan: Det blir 104 kronor. Vill du ha kaffet nu eller ska du vänta?
Min vän: Jag väntar tack.
Jag: Det hade jag också velat göra, ju.
Mannen i kassan. <står> <tiger>
Jag och Min vän. <går och sätter oss>
Ny scen: vid ett bord på bryggan
Tio minuter förflyter. Kaffet kallnar.
Ny aktör träder in på scenen – en man som kommer med det vi beställt.
Man: Har du fått bestick?
Jag: Nej det har jag inte. Kan jag få nytt varmt kaffe till smörgåsen?
Man: <går>
Jag: <hämtar bestick> <häller ut kallt kaffe> <går till serveringsluckan> <räcker fram muggen> Hej, kan jag få lite nytt varmt kaffe till min smörgås?
Mannen i luckan: Påtår kostar tio kronor.
Jag: Men. Jag fick ju kaffet när jag beställde. Jag vill ha varmt kaffe till smörgåsen.
Mannen i luckan. Jag frågade ju om du skulle ha det direkt eller vänta.
Jag: Nej, det gjorde du inte. Du frågade min kompis, men inte mig.
Mannen i luckan: Vilket som. En påtår kostar i alla fall tio kronor.
Jag <går>
Sluttext: ”Vi försöker göra vårt bästa för att du skall få en trevlig stund med god mat & dryck hos oss.” Citat från Loopens hemsida.
Jag: Vilket som. Ni lyckas fan inte med det.
Jag <kommer aldrig tillbaka>
Man kan inte köpa allt för pengar. Bokstavligt talat. Lycka? Jodå. Kärlek? I viss mån. Men en lunch på Klang market i Hornstull? Icke.
Med en kupong som berättigade till en lunch för 65 kronor och en välstruken hundralapp i plånboken blev jag nekad att köpa en kycklingsallad. Denna dag i valfrihetens, och valets, Sverige är det inte längre givet att det finns ett val.
Så här var det.
En pratsam medelålders norrman hade i uppdrag att stå på trottoaren utanför en nyöppnad restaurang för att locka in kunder. Han delade ut kuponger som gällde för en kopp kaffe. Vi tackade och gick vidare till det planerade lunchstället. Men han gav sig inte. Vi skulle äta på hans hak, nu. Han halade upp ur sina gömmor en bunt kuponger som gällde en lunch för 65 kronor. Vi gav med oss och gick in. Jag med orden: Vem kan motstå en norrman?
Men sedan gick det inte längre. Jag fick inte betala mina 65 kronor med min hundralapp. Restaurangen befattade sig inte med kontanter. Så jag gick och åt på ett annat ställe. På vägen ut försökte jag fånga inkastarens uppmärksamhet, vilket var svårt eftersom han jagade förbipasserande. Till slut fick han en lucka och jag räckte fram kupongen till honom med orden:
– Den här får du tillbaka. Jag får inte betala med pengar och då äter jag inte här. Av princip.
Han bara glodde på mig och hade visst helt tappat all den där svadande talförmågan. Vad då’rå? Inte fick han väl avdrag på sin provision för tillbakalämnade kuponger? Vem kan lita på en norrman, sa jag inte.
I riket Sverige, kära fosterland, där myndigheten Sveriges Riksbank, lydande under regeringen, har som uppdrag att med ensamrätt trycka sedlar och mynt och att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende, är det alltså inte givet att de pengar de trycker gäller som betalningsmedel. De stora snälla och omtänksamma bankernas plastkort med fiktiva siffror på ett bakomliggande kontoutdrag funkar däremot.
Av princip handlar jag inte där jag inte får handla för pengar.
Av princip vistas jag inte i fastigheter som jag inte kan nå utan att använda hiss. Men det är en helt annan historia.