Tor höjde sin hammare en tidig morgon i början av augusti och slängde en blixt rakt ner i min takantenn. Jag såg den. Poff, sa det inte. Men ett par dagar senare visade det sig att min blott sex år gamla platta plasma-tv hade gett upp sin sista suck. Eller, det kom det en ung man från Lindgrens Radio och TV en månad senare och konstaterade. ”Det är bara att köpa en ny”, sade han som dödförklaring. Fakturerade 917 kronor. Och på den vägen är det.
Folksam, mitt försäkringsbolag, har förresten lovat sätta in 250 kronor på mitt konto. Ny tv kostar femtusen.
Idag tog min dammsugare i så den sprack. Eller brann, snarare. Inom sig. Det luktar bränt damm och plast i hela kåken och den ålderstigna Voltan har gått hädan. Jag har ärvt den av mamma som antagligen köpte den i mitten av sjuttiotalet. Redan i fjol tänkte jag låta fru Volta gå i pension och gjorde ingående research om decibel, miljövänlighet, sladdlängd, ergonomiska handtag, vinklade munstycken och kom fram till att en Electrolux Ultra jättetyst & miljövänlig skulle man ha. Köpte den för tusentals kronor. Tung och svår att manövrera var den. Den klarade inte av att rulla över en trasmattkant, drog mattorna med sig runt hela huset. Slangen var tung och svår att hålla i, munstycket gick inte in på alla ställen där den gamla Voltan kom åt, sladden var visserligen hur lång som helst och läckert limegrön men tyst var apparaten inte. Jag sålde den på Tradera och gick tillbaka till trotjänaren Volta. Köpte ett fempack nya påsar till henne. Men idag tog hon alltså sitt sista andetag.
Åkte till dammsugarförsäljaraffären. Mest Electrolux och ingen under tvåtusen spänn. Åkte till nästa lada på andra sidan stan. Bad om hjälp och specificerade mina krav:
– Har ni någon omodern dammsugare? Den ska vara billig – så att jag inte blir så arg om jag inte gillar den – och vara lätt. Den ska klara att rulla över trasmattor utan att knöckla ihop dem under sig men det spelar ingen roll hur högljudd den är, jag ska ju ändå inte prata med någon medan jag dammsuger. Det får inte vara en Electrolux (jag ser nog att du kikar på en sådan) för det har jag provat och de är värdelösa. Det är bra om sladden är lång, men inte nödvändigtvis, för jag är faktiskt inte så lat att jag inte kan tänka mig att byta uttag om det behövs. Och finns det någon enda som inte har så krokigt handtag?
– Nej, du vet, nuförtiden har man ergonomiska handtag.
– Det skiter jag i. Jag tycker det är jobbigt för handleden. Jag vill hellre hålla i ett lätt och inte så långt rör – ryggen har jag inga problem med. Och varför är munstyckena så höga, man kommer ju inte in under byråerna.
– De har faktiskt blivit väldigt smidiga, tunnare än röret kan de ju liksom inte bli.
– Men varför kommer jag åt bättre med min fyrtio år gamla Volta och min Electrolux från 1987 i så fall, är inte det märkligt va’.
– Ja du, inte vet jag, men med dina krav så får du nog köpa det här billiga skrället här.
– Tack för hjälpen!
Sedan köpte jag två par barfotalätta Nikeskor, ett par lila och ett par svarta, till extrapris, på sportbutiken bredvid.
Fick ett anfall av dåligt samvete över mitt osedvanligt bekymmersfria liv och skänkte en tjuga till en rumän. Inte för att det hjälper varken mig eller honom.
Kom hem och var lycklig (skorna). Packade upp dammsugaren, satte ihop den, dammsög. Lätt som en plätt, behövs ingen ingenjörsexamen för att använda den. Sladden räcker, den låter inte mer än någon annan dammsugare, den är liten svart, smidig och snabb, ungefär som min bil. Jag är en nöjd kund.
