En titel säger mer

En vän och jag kom att prata om boktitlar igår. Hur man tycker en del titlar är vackra, bra, passande, poetiska, roliga, underfundiga. Och hur andra titlar bara är konstiga, obegripliga, långa och omöjliga att komma ihåg. En del är till och med aningen frånstötande.

Vi kom i och för sig också fram till att innehållet i boken inte alltid överensstämmer med titeln. En titel man gillar kan dölja en bok man tycker är ointressant. En fånig titel kan ha getts till en fantastisk berättelse.

Håkan Nesser är inte världsmästare på titlar. Däremot är han en underbar författare och flera av hans böcker är både spännande, gripande och underhållande. Nesser är verkligen en av mina favoriter, på många sätt. Men hans titlar …

Ofta har hans verk långa meningar som titlar och de innehåller namn på personer, såväl fiktiva som kändisar samt någon geografisk bestämning. ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”, till exempel. Vi hittar även Eva Moreno, Kumla, Winsford, Münster, Picadelly circus och Herr Roos bland Nessertitlar. Det blir helt omöjligt att komma ihåg dem. Inte finns det någon logisk röd tråd genom Nessers rika bibliografi heller. Rätt som det är dyker titlar med bara ett eller två ord upp: Återkomsten, Carambole, De ensamma.

Men Håkan Nesser är ett dåligt exempel. Eftersom han är så bra.

Vi kom fram till att vi gillar kortare titlar, gärna två ord. Min väns favorit är ”Innan frosten”, som är en av Henning Mankells böcker och även en film. Just dessa korta titlar som är en del av en fullständig mening känns väldigt poetiska och intresseeggande.

Mankells böcker har korta och koncisa titlar. ”Steget efter” till exempel är en bra titel. Däremot gillar jag inte hans ”bestämda form”-titlar som kliniskt uppger vem eller vad boken handlar om, som ”Den vita lejoninnan”, ”Den orolige mannen”, ”Den femte kvinnan”.

Min titelfavorit är ”I dimma dold”, Vic Sunesons deckare från femtiotalet, även den sedermera film. ”En skugga blott” av Maria Lang är också riktigt bra. Jag gillar även de modernare ”Flyga högt” och ”Så värt”, ungdomsböcker av Katarina von Bredow respektive Martin Jern.

”Bortom horisonten”, ”Svindlande höjder” och ”Mina drömmars stad” är gammaldags romantiska titlar som man aldrig tröttnar på.

Titlar med ett enda ord kan vara effektiva, men kan även bli tråkiga. ”Gentlemän”, av Klas Östergren och den bästa bok jag någonsin läst, är ett exempel på det förstnämnda, det vill säga en riktigt bra enordstitel. Trots att ett ord borde vara lättare att komma ihåg än långa meningar så kan det dock bli tvärtom. Karin Alvtegens förträffliga böcker som heter Skam och Skuld och Sorg och Svek och Saknad och Synd och Smuts allt vad det är – jag vet inte ens vilka av dessa ord som faktiskt är titlar på en Alvtegenbok och har än mindre någon aning om vilken av dem som handlar om vad.

Sammansatta ord har jag i viss mån svårt för. Ni vet sådana som känns konstruerade. Ord som ”Tärningsspelaren” (Luke Rhineheart), ”Tunnelseende” (Keith Lowe) och ”Syndafloden” (Marianne Fredriksson) har jag inga problem med. Men ”Svartvintern” (Marianne Cederwall), ”Paganinikontraktet” (pseudonymen Lars Kepler), ”Tigerkvinnan” (Katerina Janousch), ”Tyskungen” (Camilla Läckberg) och ”Stenhjärtat” (Katarina Wennstam) gillar jag inte. Inte heller ”Människohamn” fast den är skriven av den gode John Ajvide Lindqvist och är en mycket välskriven bok.

Titlar jag inte begriper tycker jag, av uppenbara skäl, inte om. Till exempel de utmärkta böckerna ”Vigilante” (Andreas Roman), ”Stallo” (Stefan Spjuth), ”Slyngstad events” (Unni Drougge), ”Stilla dagar i Mixing Part” (Erlend Loe), ”Till offer åt Molok” (Åsa Larsson).

Långa meningar kan göra sig riktigt bra som boktitlar, om de tilltalar min humor. ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan i dag” (Sara Ohlsson), ”Min pappa är snäll och min mamma är utlänning” (Emmy Abrahamson) och ”En kort berättelse om traktorer på ukrainska” (Marina Lewycka) får mig alltid att skratta. Men döm om min besvikelse när jag såg att den lysande titeln ”Sju jävligt långa dagar” (Jonathan Tropper) var platt och tråkig på originalspråket*.

Vilket får mig att tänka på den finurliga titeln ”Blåst” (Erlend Loe) som på svenska kan betyda en blåst som i en vind, att det har blåst som i verbet blåser, blåste, blåst men också att man har blivit blåst, som i lurad. Den norska originaltiteln är en simpel beskrivning av vad boken handlar om**. Inte alls lika roligt!

Nå. Ska vi avsluta med en bästa-lista?

I dimma dold (Vic Suneson)

Innan frosten (Henning Mankell)

Så värt (Martin Jern)

Någon slags frid (Grebe, Träff)

Låt den rätte komma in (John Ajvide Lindqvist)

Annars dör man (Ulf Durling)

Och solen har sin gång (Ernest Hemingway)

Underbara kvinnor vid vatten (Monika Fagerholm)

Vägs ände (Bengt Ohlsson)

Innan himlen klarnar (Stig ”Slas” Claesson)

Det går an (Carl Jonas Love Almqvist)

Nässlorna blomma (Harry Martinsson)

Nu var det 1914
Regn i gryningen (Eyvind Johnson)

God natt, jord (Ivar-Lo Johansson)

 

Vad tycker du? Håller du med i mitt resonemang? Har du några egna favorittitlar? Berätta för mig!

 

 * amerikansk originaltitel: This is where I leave you

** norsk originaltitel: Tatt av kvinnen

 

 

Läsa är att ha semester, och tvärtom

Förra årets inledning av semestern såg ut som följer:

4 juli ”Huvudjägarna” av Jo Nesbö

5 juli ”Levande begravd” av Michael Palmer

6 juli ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” av Håkan Nesser

12 juli ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” av Linda Olsson

13 juli ”Ormen” av John Goday

14 juli ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman

16 juli ”Kom ska vi tycka om varandra” av Hans Koppel

18 juli ”Vargsommar” Norrtäljetidningens sommardeckare

24 juli ”Grannen” av Buthler och Öhrlund

 

Årets semester har inletts på det här sättet:

5 juli ”Om döda ont” av Hans Koppel

6 juli ”En sekund i taget” av Sofia Nordin

9 juli ”Levande och döda i Winsford” av Håkan Nesser

10 juli ”Udda” av Sara Lövestam

 

Men årets sommar tjuvstartade med

8 juni ”Slyngstad events” av Unni Drougge

11 juni ”Så du är alltså svensk?” av Lena Andersson

14 juni ”Den som vässar vargars tänder” av Carina Rydberg

21 juni ”Delhis vackraste händer” av Mikael Bergstrand

26 juni ”Mina fräknar” av Sofia Håkansson

och i slutet av maj även ”Askungar” av Kristina Olsson och ”Sonjas sista vilja” av Åsa Hellberg.

Vad jag tyckte om böckerna? Ja, det kan ni läsa på www.boktipset.se – rekommenderas!

 

VM vilar idag, men det gör inte jag

Det är vilodag i fotbolls-VM. Men inte i våra hjärtan. Där rimmar det:

Drogba och Pogba skulle spela boll

de spela med Varane

men den ene försvann

(han Drog ba’)

Den André tappa all kontroll

 

Han gick in en Nannskog, fick en Grankvist i nian

sprang in i en Björk, stötte ihop med Bastian

hård som Granit, han Xhaka Ochoa och gnydde

Jag blir Blind, sa han och flydde

 

Pletikosa, klädd i rosa,

kom för att trösta och blåsa

Följ med till min Villa, vi åker i min Honda

Vi kan stanna ända till månda’

 

Samaris och Samaras

ligger på samma madrass

Nu saknar vi bara Matuidi och Debuchy

så blir vi ett helt Kompany

 

Då sjunger vi en Song om Fred

och ställer upp oss på led

Neymar Hulkar och fäller en tår

när han tänker på Tommy Oar 

 

Vem är det som kommer på gången?

Det måste va’ Jan Vertonghen

Nej det är Eto’o med bara en sko

Har du tappat en Bedoya?

Ja, den for när jag slog en Kroos för att skoja

den fick en vådlig van der Vaart

och hamnade hos Yaya Touré

som passade vidare till Pepe

Bravo, ropade Khedira

Ni kan verkligen lira!

 

Det Forlan Costa en del

vi är Endo elit, inte Medel

Yepes, det kan du slå dig i Backen på

Vi ska inte Thiago Silva, som nummer två

Vi vet vad vi vill

Vi Neuer oss bara med guld i Brazil!

Research med förhinder

Som somliga av er har varsnat har jag skrivit novellen Bergsgatan 6 (publicerad i #Älskanoveller) som handlar om just den adressen i Sundbyberg.

Jag har ytterligare ett par noveller som utspelar sig i Sumpan. Igår på väg hem från jobbet bestämde jag mig för att ta en sväng förbi den adress där huvudpersonen i novellen ”Inte intresserad” bor. Jag känner i och för sig till platsen, men det var länge sedan jag var där och jag behövde dessutom veta mer detaljer om hur porten ser ut.

Med mobilen som kamera i högsta hugg står jag på planen framför huset. I porten står två personer. Och står. Och röker. Och står, verkligen bara står helt fastfrusna. Och blänger på mig, som slänger iväg ett par foton upp mot fasaden och mot omgivningen.

Ett tag funderade jag på att kliva fram till porten, tränga mig emellan dem och deras pyrande rökslingor med ett ”ursäkta mig, men jag gör research här.” Flytta på er, jag är författare, liksom!

Men nej. Jag fick ge mig av igen och får göra ett nytt försök en annan dag. Men tänk om de där två står där och hänger och röker mer eller mindre dagarna i ända?

Då skriver jag in dem i handlingen!

Grannens katt

Helt allvarligt – grannens katt är inte bara stor och röd, han är både blind, döv och dum också.

Nisse heter han. Katten alltså. Grannen heter Magnus.

Igår höll jag på att köra över honom, Nisse alltså. Han satt mitt på uppfarten och flyttade sig inte ur fläcken när jag tog sats uppför backen. Jag fick stanna och göra omstart i grusbacke. Då släntrade han in i carporten, där jag skulle backa in. Inte såg jag om han satt där bakom eller hade haft vett att springa iväg. När jag klev ur bilen satt han på trappsteget ovanför carporten. Inte förrän jag tog ett kliv mot honom upptäckte han mig och for iväg snabbare än blixten upp i skogen.

Han är skiträdd, men eftersom han varken hör eller ser eller fattar något så pilar han inte iväg förrän man är alldeles inpå honom. Förr om åren höll han sig på behörigt avstånd med viss framförhållning. Var han inom tjugofem meter från huset när jag tog i dörrhandtaget för att öppna och gå ut på trappen var allt jag hann se ett rött streck som rasslade iväg längs gärdsgårn. Nu sitter han som ett ovetande fån ända tills jag är alldeles inpå honom innan han med förskräckt min sätter av runt närmsta knut.

Grannen vill inte ha kattskrället. ”Du kan få honom”, säger han. ”Skulle aldrig komma på tal”, svarar jag.

Han hade antagligen blivit glad om jag kört över honom igår. Grannen alltså. Om jag kört över katten alltså. Ni fattar.

 

En syrénberså, hurså?

Alla ni som varit och hälsat på mig och hånat min (blivande) syrénberså, med det fina planket i ryggen mot norr. Tyckt den sett fjuttig ut. Eller att ett fristående plank sett fånigt ut. Näsvist frågat: ”Vad ska det där föreställa då?”
Hurså?

Ser ni nu då! Nu är det minsann en berså. Frodiga syrénbuskar och en stor ros närmast planket.
En syrénberså, så det så.

Synd bara att det endast är den ena sidan av bersån som behagat växa till sig …

Så skratta på ni! Jag ska nog komma på en lösning för ostsidan också ska ni se. En berså kan av olika material bestå.
Så det så.