• Invigningen var pampig. Inte för att jag orkade titta på hela, men trumslagarna som inledde gillade jag. Tändningen av elden var också häftig. Hur orkade han hänga där så länge med armen uppsträckt? Jag får mjölksyra och höjdfobi vid blotta tanken! Men när det visar sig att den lilla flickan som sjunger så vackert i själva verket mimar därför att flickan med den vackra rösten inte ansågs tillräckligt söt för att visas upp för världen – då faller all min beundran och respekt för invigningsceremonin.
   
• Långdistanser är min favorit. Så hur i allsindagar jag kunde somna och missa herrarnas tiotusen meter är för mig en gåta. Mitt på blanka eftermiddagen! Och så till den milda grad att jag inte vaknade trots att tv:n stod på. Jag skulle bara vila ögonen, slumra någon halvtimme eller kanske två. Exakt två timmar senare vaknar jag med ett ryck där i soffan, slår upp ögonen och ser Bekele springa omkring med en flagga runt axlarna och le stort. Jag grämer mig fortfarande över denna fadäs.
   
• Det här är nog första gången sedan Moskva som jag inte har semester under OS.
   
• Damernas tävlingsdräkter i friidrotten liknar mer och mer badkläder och underkläder med små trosor och tunna strapband på urringade linnen. Det ser inte så himla sportigt ut, tycker jag. Kan inte låta bli att förundras över att de minsta trosorna har tjejerna som exponerar underlivet mest, det vill säga de som skrevar i längdhoppsgropen och de som vänder baksidan upp på väg ner från höjdhoppsribban. Noterar vidare att landhockey spelas i kjol medan fotboll spelas i rekorderliga shorts.
   
• Ara Abrahamian bara växer och växer, som idrottsman men framförallt som människa. Jag hör till dem som tycker hans agerande vid prisutdelningen var fullt förståeligt och inte borde dömas. Något jag retat mig enormt mycket på är att alla, det vill säga journalister och reportrar men även vänner och bekanta har sagt att ”Ara kastade medaljen”. Språkkunskapens nivåer når nya avgrunder. Kast med liten boll. Att kasta diskus. Inkast i fotboll. Utkast från målvakten i handboll. Hur kan någon kalla det ”kast” när Ara lugnt och sansat gick fram till mitten av mattan och lade ner medaljen där och sedan, lika lugnt, gick ut ur arenan medan han tackade och hälsade publiken med sin höjda arm? Min tolkning är att de som sagt att ”Ara kastade medaljen” fördömer det han gjorde och vill få det att låta värre än vad det var. Som om han skulle ha kastat medaljen i ansiktet på italienaren, domaren eller prisutdelaren. Och rusat därifrån. Gråtit, skrikit och gjort obscena gester. Nej, inte Abrahamian. Ett stort hjärta klappar i en topptränad kropp som dessutom kröns med en begåvad hjärna. Ara är en stor man.
   
• Hur kan man (läs: Bekele) springa sista varvet på fem- och tiotusen meter på 53 sekunder?
   
• Stressad blev jag sista friidrottsdagen då jag zappade i stegrande desperation mellan ettans bronsmatch i taekwondo och eftersändningar av friidrott, YLE:s direktsända spjut och 800 meter (yhdeksan kahdeksan sata kymmentä – jag hänger inte alls med i tider och längder där) och 24:ans direktsändning av folkhjälten Jörgen Perssons fruktlösa bronsmatch mot kinesiska muren. Och mitt upp i allt damernas höjdtävling. IOK borde förbjuda flera grenar att pågå samtidigt. Om inte en av dem är landhockey, konstsim eller något med båtar inblandat.
• Usain Bolt. 9,69. 19,30. Idrottsupplevelse när den är som bäst.

• Fortfarande har jag inte förstått om Peking heter Peking eller Beijing på svenska. När jag gick på mellanstadiet fick jag lära mig att Nice heter Nizza på svenska, men det har jag inte hört någon säga på trettio år. Men vi säger Helsingfors och Tammerfors istället för Helsinki och Tampere. Hur ska vi ha det? Ska vi säga utländska städer med svenskt uttal och stavning och översättning eller ska vi säga städernas namn såsom invånarna i städerna ifråga säger?
   
• Fyrahundrametersfinalen var märklig. En man – fel man – så överlägsen resten av finalfältet. En man – Wissman – sämsta tiden i finalen. Sämst i fältet. Sämst av de lopp han sprang i OS. Hans tid från semifinalen skulle ha gett silver i finalen. Men hade han sprungit på 44,60 i finalen har jag svårt att tro att de andra, Warriner och grabbarna, skulle ha sprungit så långsamt som de faktiskt gjorde. Men varför sprang de då så långsamt? När Merrit sprang så fort? Jag förstår faktiskt inte. Det var en väldigt märklig fyrahundrametersfinal. Men Wissman är en kul kille och imponerande idrottsman.
   
• Basket har jag inte tittat på alls.
   
• SVT är bra. Men varför kunde man inte sända de kompletta tiokampsgrenarna i repris på tvåan på förmiddagarna medan andra idrotter gick direkt i ettan och 24:an? Det var ju ändå sändningsuppehåll i tvåan och tiokampen fick oförtjänt lite uppmärksamhet. Och det tycker jag trots att Thomas Dvorak har slutat.
   
• Ett fint ögonblick var när 800 metersvinnaren Bungei efter semifinalloppet, som han vann, gick fram till en av favoriterna Yurij Borzakovsky, som kom trea på en så långsam tid att det stod klart att han inte skulle gå vidare till finalen och kramade om honom, tröstande. Jag saknade ryssen i finalen. Även om jag tror att Bungei hade vunnit ändå.

• För övrigt tror jag, med tanke på alla världs- och OS-rekord, att kineserna hade lagt hundrameterslinjen på 99 meter, att simbassängen är 49 meter lång och att 80 metersmarkeringen på spjutbanan låg på 81 meter liksom längdgropen var förskjuten en decimeter.

• När Sanna Kallur snubblade på första häcken var matsalen på mitt jobb, där en tv sitter på väggen, fylld av folk. Härligt med sportintresserade kollegor, tänkte jag. Ett par timmar senare när Musse sprang 3000 meter hinder var det bara jag och en till där. När Wissman sprang var vi inte heller fler än tre personer på plats. Så mycket för det sportintresset.
   
• David Beckham kan aldrig bli fel. 

Hejdå Peking!

London calling.