Klädkod i spåret

Skid-VM, äntligen.

Men förklara för mig hur landslagen tänker när det gäller tävlingskläderna.

Här har man suttit varenda lördag och söndag sedan i november och tittat på alla skidlopp i världscupen och lärt sig känna igen alla i spåret. Svenskarna är som alltid vitklädda och man har lärt sig skilja dem från kanadensarna. Norge är röda, Tyskland är svarta, Finland blå, Italien likaså (avsiktligt rim). Man har lärt sig exakt vilka streck och infällningar som skiljer italienare från finnar och kan den ryssblåa nyansen utan tvekan. Det räcker att se en arm, ett ben eller en ryggtavla för att veta vilken nationalitet åkaren i bild har. Norges landslag kallas ”den röda armén” – för att de har så många som ligger i topp, jämt.

Så byter de dräkter till VM!

Helt plötsligt är norrmännen mer vita än röda och man har jämt sjå att förstå hur många av de diagonalande benen i masstarten som tillhör svenskar. Hur kan man välja att släppa sitt röda koncept och efterlikna det östra grannland man så älskar att slå i spåret?

Och varför har inte män och kvinnor likadana landslagsdräkter?

Och varför har man olika dräkter för sprint och distanslopp?

Vill man göra det ännu svårare att locka publik?

 

PS och varför i allsindar väljer norska landslaget att markera underlivet i designen på sina landslagsdräkter?

VM vilar idag, men det gör inte jag

Det är vilodag i fotbolls-VM. Men inte i våra hjärtan. Där rimmar det:

Drogba och Pogba skulle spela boll

de spela med Varane

men den ene försvann

(han Drog ba’)

Den André tappa all kontroll

 

Han gick in en Nannskog, fick en Grankvist i nian

sprang in i en Björk, stötte ihop med Bastian

hård som Granit, han Xhaka Ochoa och gnydde

Jag blir Blind, sa han och flydde

 

Pletikosa, klädd i rosa,

kom för att trösta och blåsa

Följ med till min Villa, vi åker i min Honda

Vi kan stanna ända till månda’

 

Samaris och Samaras

ligger på samma madrass

Nu saknar vi bara Matuidi och Debuchy

så blir vi ett helt Kompany

 

Då sjunger vi en Song om Fred

och ställer upp oss på led

Neymar Hulkar och fäller en tår

när han tänker på Tommy Oar 

 

Vem är det som kommer på gången?

Det måste va’ Jan Vertonghen

Nej det är Eto’o med bara en sko

Har du tappat en Bedoya?

Ja, den for när jag slog en Kroos för att skoja

den fick en vådlig van der Vaart

och hamnade hos Yaya Touré

som passade vidare till Pepe

Bravo, ropade Khedira

Ni kan verkligen lira!

 

Det Forlan Costa en del

vi är Endo elit, inte Medel

Yepes, det kan du slå dig i Backen på

Vi ska inte Thiago Silva, som nummer två

Vi vet vad vi vill

Vi Neuer oss bara med guld i Brazil!

VM börjar tidigt i år

Jag förstår inte. Fotbolls-VM börjar inte förrän den 12 juni. Det är mer än en vecka bort.

Ändå har männen börjat ta ut sin VM-ledighet.

Idag har jag sett minst ett tiotal barnvagnar på stan, ledda av en förälder. Ingen förälder har varit mamma, alla var en pappa.

Behöver de en hel vecka på sig för förberedelser?

Mitt (förra) OS

Så här mitt i OS kan jag inte låta bli att reprisera min betraktelse över förra OS:et, det i Peking år 2008. Minns ni?

  • Invigningen var pampig. Inte för att jag orkade titta på hela, men trumslagarna som inledde gillade jag. Tändningen av elden var också häftig. Hur orkade han hänga där så länge med armen uppsträckt? Jag får mjölksyra och höjdfobi vid blotta tanken! Men när det visar sig att den lilla flickan som sjunger så vackert i själva verket mimar därför att flickan med den vackra rösten inte ansågs tillräckligt söt för att visas upp för världen – då faller all min beundran och respekt för invigningsceremonin.
     
  • Långdistanser är min favorit. Så hur i allsindagar jag kunde somna och missa herrarnas tiotusen meter är för mig en gåta. Mitt på blanka eftermiddagen! Och så till den milda grad att jag inte vaknade trots att tv:n stod på. Jag skulle bara vila ögonen, slumra någon halvtimme eller kanske två. Exakt två timmar senare vaknar jag med ett ryck där i soffan, slår upp ögonen och ser Bekele springa omkring med en flagga runt axlarna och le stort. Jag grämer mig fortfarande över denna fadäs.
     
  • Det här är nog första gången sedan Moskva som jag inte har semester under OS.
     
  • Damernas tävlingsdräkter i friidrotten liknar mer och mer badkläder och underkläder med små trosor och tunna strapband på urringade linnen. Det ser inte så himla sportigt ut, tycker jag. Kan inte låta bli att förundras över att de minsta trosorna har tjejerna som exponerar underlivet mest, det vill säga de som skrevar i längdhoppsgropen och de som vänder baksidan upp på väg ner från höjdhoppsribban. Noterar vidare att landhockey spelas i kjol medan fotboll spelas i rekorderliga shorts.
     
  • Ara Abrahamian bara växer och växer, som idrottsman men framförallt som människa. Jag hör till dem som tycker hans agerande vid prisutdelningen var fullt förståeligt och inte borde dömas. Något jag retat mig enormt mycket på är att alla, det vill säga journalister och reportrar men även vänner och bekanta har sagt att ”Ara kastade medaljen”. Språkkunskapens nivåer når nya avgrunder. Kast med liten boll. Att kasta diskus. Inkast i fotboll. Utkast från målvakten i handboll. Hur kan någon kalla det ”kast” när Ara lugnt och sansat gick fram till mitten av mattan och lade ner medaljen där och sedan, lika lugnt, gick ut ur arenan medan han tackade och hälsade publiken med sin höjda arm? Min tolkning är att de som sagt att ”Ara kastade medaljen” fördömer det han gjorde och vill få det att låta värre än vad det var. Som om han skulle ha kastat medaljen i ansiktet på italienaren, domaren eller prisutdelaren. Och rusat därifrån. Gråtit, skrikit och gjort obscena gester. Nej, inte Abrahamian. Ett stort hjärta klappar i en topptränad kropp som dessutom kröns med en begåvad hjärna. Ara är en stor man.
     
  • Hur kan man (läs: Bekele) springa sista varvet på fem- och tiotusen meter på 53 sekunder?
     
  • Stressad blev jag sista friidrottsdagen då jag zappade i stegrande desperation mellan ettans bronsmatch i taekwondo och eftersändningar av friidrott, YLE:s direktsända spjut och 800 meter (yhdeksan kahdeksan sata kymmentä – jag hänger inte alls med i tider och längder där) och 24:ans direktsändning av folkhjälten Jörgen Perssons fruktlösa bronsmatch mot kinesiska muren. Och mitt upp i allt damernas höjdtävling. IOK borde förbjuda flera grenar att pågå samtidigt. Om inte en av dem är landhockey, konstsim eller något med båtar inblandat.
  • Usain Bolt. 9,69. 19,30. Idrottsupplevelse när den är som bäst.

  • Fortfarande har jag inte förstått om Peking heter Peking eller Beijing på svenska. När jag gick på mellanstadiet fick jag lära mig att Nice heter Nizza på svenska, men det har jag inte hört någon säga på trettio år. Men vi säger Helsingfors och Tammerfors istället för Helsinki och Tampere. Hur ska vi ha det? Ska vi säga utländska städer med svenskt uttal och stavning och översättning eller ska vi säga städernas namn såsom invånarna i städerna ifråga säger?
     
  • Fyrahundrametersfinalen var märklig. En man – fel man – så överlägsen resten av finalfältet. En man – Wissman – sämsta tiden i finalen. Sämst i fältet. Sämst av de lopp han sprang i OS. Hans tid från semifinalen skulle ha gett silver i finalen. Men hade han sprungit på 44,60 i finalen har jag svårt att tro att de andra, Warriner och grabbarna, skulle ha sprungit så långsamt som de faktiskt gjorde. Men varför sprang de då så långsamt? När Merrit sprang så fort? Jag förstår faktiskt inte. Det var en väldigt märklig fyrahundrametersfinal. Men Wissman är en kul kille och imponerande idrottsman.
     
  • Basket har jag inte tittat på alls.
     
  • SVT är bra. Men varför kunde man inte sända de kompletta tiokampsgrenarna i repris på tvåan på förmiddagarna medan andra idrotter gick direkt i ettan och 24:an? Det var ju ändå sändningsuppehåll i tvåan och tiokampen fick oförtjänt lite uppmärksamhet. Och det tycker jag trots att Thomas Dvorak har slutat.
     
  • Ett fint ögonblick var när 800 metersvinnaren Bungei efter semifinalloppet, som han vann, gick fram till en av favoriterna Yurij Borzakovsky, som kom trea på en så långsam tid att det stod klart att han inte skulle gå vidare till finalen och kramade om honom, tröstande. Jag saknade ryssen i finalen. Även om jag tror att Bungei hade vunnit ändå.

  • För övrigt tror jag, med tanke på alla världs- och OS-rekord, att kineserna hade lagt hundrameterslinjen på 99 meter, att simbassängen är 49 meter lång och att 80 metersmarkeringen på spjutbanan låg på 81 meter liksom längdgropen var förskjuten en decimeter.

  • När Sanna Kallur snubblade på första häcken var matsalen på mitt jobb, där en tv sitter på väggen, fylld av folk. Härligt med sportintresserade kollegor, tänkte jag. Ett par timmar senare när Musse sprang 3000 meter hinder var det bara jag och en till där. När Wissman sprang var vi inte heller fler än tre personer på plats. Så mycket för det sportintresset.
     
  • David Beckham kan aldrig bli fel. 

Hejdå Peking!

London calling.