Nöjd kund – eller som man frågar får man svar

Nu har jag ringt Telia vid sex tillfällen och pratat med sju olika personer på deras kundtjänst. Alla vänliga och tämligen eller väldigt tillmötesgående. Jag har tillbringat totalt två timmar och tjugo minuter i telefon, varav två timmar och fem minuter väntan i kö. Jag har provat att ringa vardag som helg, förmiddag, som eftermiddag som kväll. Kortaste kötiden var 21 minuter, längsta 40 minuter.

Varje gång har en plåt-röst upplyst mig om hur viktigt det är för dem att deras kunder är nöjda, blabla bla och att jag kan komma att bli uppringd efter samtalet. Vilket jag blivit, av denna plåt-tant vid samtliga tillfällen.

Hon frågar om det är första gången jag ringt i detta ärende. Jag svarade ”2” för ”nej” de fem senaste gångerna. Hon frågar sedan om jag fick hjälp med mitt ärende, vilket jag svarat ”2” för ”nej” några gångar och ”1” för ”ja” ett par gånger (fast det senare visade sig inte stämma och jag fick ringa igen, men det visste jag ju inte då, direkt efteråt). Så avslutar plåt-Lisa med att fråga hur bra bemötande jag fått på en femgradig skala. Där har jag svarat 4 (för den som bara var ”tämligen” tillmötesgående”) eller 5. För de är ju så vädligt rara, allihop.

Det Telias plåt-Gudrun inte frågar är dock ”Hur nöjd är du med väntetiden på en femgradig skala?” Där hade jag möjligen kunnat sträcka mig till ”2” för den gången jag väntade i 21 minuter.

Därför kan de redovisa idel nöjda kunder. Som dock svurit, suckat, stönat och fått förhöjt blodtryck i, säg, två timmar och fem minuter under tappert väntande.

Tut i luren.

Årets böcker

Året är förvisso inte slut än på flera dagar. Men här är en sammanställning över de böcker jag läst, hittills, i år. Det blev visst 40 stycken, och två som jag läste om (Kära Agnes och Stilla dagar i Mixing part). Betygskalan är 1 –  5 och man får använda plus och minus (som vi gör i bokklubben på mitt förra jobb, som jag fortfarande är med i).

Som ni ser läser jag nästan uteslutande svenska författare. Jag gillar att läsa på originalspråk och svenskan är mitt eget språk, även när jag själv skriver och jag tycker jag lär mig mest genom svenska författare. Jag tycker bäst om helt vanliga skönlitterära, fiktiva romaner. Men i listan nedan ryms även några novellsamlingar och ungdomsböcker.

2015 års lästa-böcker-lista, sorterad i den ordning jag läst dem:

titel författare betyg
God Jul Jonas Karlsson 4
Expeditionen: min kärlekshistoria Bea Uusma 4
Fallvatten Mikael Niemi 4 –
All inclusive Hans Gunnarsson 4
Kära Agnes Håkan Nesser 5
Swing Bengt Ohlsson 4
Cavakungen Kåre Halldén 2
Dålig karma David Safier 4
Jag ska göra dig så lycklig Anne B Ragde 3
Kostym Ninni Holmqvist 3
När gud var en kanin Sarah Winman 3 +
Kranvridarna Karin Brunk Holmqvist 2
Du och jag Niccolo Ammaniti 3 +
En bluffpilots bekännelse Thomas Salme, Stefan Lövgren 3
Glasbarnen Kristina Ohlsson 3
Maskarna på Carmine street Håkan Nesser 4
I ditt kvarter händer saker du inte ser Jenny Jacobsson 2
Över gränsen Oline Stig 4
Skymningslandet Marie Hermanson 4
Himmelstrand John Ajvide Lindqvist 4
Märkta för livet Emelie Schepp 3
Den enögda kaninen Christoffer Carlsson 4
Avgrundens änglar Magnus Nordin 3
Journal 64 Jussi Adler-Olsen 3
Stilla dagar i Mixing part Erlend Loe 5
Vargbyn Lars Thunell 3
De hatiska Björn Hellberg 1
Biroller Ninni Holmqvist 3
I skymningen sjunger koltrasten Linda Olsson 3
Jag heter inte Miriam Maj-Gull Axelsson 4
Kontorsninja Lars Berge 3
Främlingsleguanen Martina Montelius 3
Flickorna i speceriaffären Eli Åhman- Owetz 4
Konsten att ha sjukt låga förväntningar Åsa Asptjärn 4
Med sina läppars svalka Teodor Kallifatidis 3
En man av stil och smak Anders Fager 2
Hembiträdet Marie Hermanson 4
Inventering Erlend Loe 4
Björndansen Anders Roslund, Stefan Thunborg 4
Fvonk Erlend Loe 3
Dränkt Frida Andersson Johansson 3+
Twist Klas Östergren 4

Av fyllegubbar får man höra sanningen

Jag trivs i Sundbyberg och på Söder, för där finns det fortfarande fyllegubbar, tiggare, uteliggare och missbrukare av den gamla hederliga sorten som hänger på gator och torg. Vettiga människor som pratar med en, som man ibland kan få sig ett gott skratt tillsammans med och vid särskilt fina tillfällen en varm kram. Och kloka komplimanger!

”Titta vad vacker hon är”, hör jag någon säga när jag går över Sundbybergs torg, fylltorget alltså. Jag tänkte inte på det något närmare, men så hör jag:

”Fröken Turkos!”

Och då förstår jag att de två männen som står vid S-grillen menar mig, som har turkos duffel, turkos sjal och turkosa skor (Nike Run free 5.0). Vad roligt att fler än jag har förstånd att uppskatta det vackra med klara färger bland allt det grå-svart-bruna!

Äntligen

När jag går på den livligt befolkade gatan som går från stationen förbi billighetsbutiken, elektronikaffären, bageriet, blomsteraffären, systembolaget, kiosken, bankomaten och den stora matbutiken (jag är på väg till elektronikhaket för att köpa färgband, nej bläckpatron heter det) det en herre som säger till mig: ”Du har inte ett par kronor att avvara?”

Jag stannar och säger ”ett par kronor, ja det är väl inte omöjligt, vi ska se här” och rotar i handväskan efter plånboken.

”Äntligen är det en som tittar på mig” hör jag mannen utbrista.

Då lyfter jag upp huvudet ur röran i handväskan och gör verkligen just det, tittar på honom. Med en blick, om den återger mina känslor, fylld av fasa, förvåning, ömhet och deltagande.

När jag stoppat ner handen i myntfacket och fyllt näven med de kronor, femmor och tior jag hade där och släppt ner pengarna i hans hand tackade han så mycket. Jag vände mig för att fortsätta gå,men han hejdade mig igen. Klappade om mig och önskade mig en god jul. Jag önskade honom detsamma och våra blickar möttes igen, två helt vanliga medmänniskor emellan.

Svårare än så ska det inte behöva vara. Alla människor vill bli sedda. En blick och ett ”hej” kanske till och med betyder mer än några enkronor ibland. Man behöver inte skänka pengar, öppna sitt hem, ta sig tid. Men kan titta upp från sina skor ibland och nicka vänligt till dem man delar trottoar och perrong med.  Jag glömmer bort det ibland.

 

Ingemar Bergman är större än Astrid Lindgren

Det känns fel att kalla dem tiggare. Det är ingen bra definition på varken en individ eller en grupp människor. De är kanske rumäner, romer, mammor, pappor, kockar, snickare eller vad som helst. Men det sitter många människor utanför våra köpcentrum och de sitter där för att de hoppas att vi som passerar ska skänka dem pengar, eftersom de inte har tillräckligt för att försörja sig själva och sina familjer i hemlandet. Ni vet vilka jag menar.

Den här mannen hade så väldigt snälla ögon, jag drunknade en smula i dem redan på vägen in när vi hejade på varann. På vägen ut stannade jag och tog upp en tjugokronorssedel ur plånboken och gav honom. Sedan gick jag mot bilen medan jag förde en inre monolog. Det var en skammens monolog. Här handlar man för hundratals kronor, mycket man inte ens behöver. Och så ger man en medmänniska i nöd en ynka tjuga. Och känner sig god. Fy vilket hyckleri.

Jag åkte till nästa affär och handlade för ännu fler hundralappar. I kassan när jag skulle betala gjorde jag en upptäckt.  Där låg en femhundring, en tjuga och en femtiolapp. (På förra affären hade jag betalat med kort).

Innan jag åkte ifrån jobbet hade jag kollat i min plånbok hur mycket pengar jag hade. Kollegorna omkring mig och jag började prata om de nya sedlarna, eftersom jag upptäckte att jag hade min första tvåhundring i plånboken. ”Kolla – det är Ingemar Bergman på den”, sa jag och visade upp den. ”Åh, vad fin”, sa den ena kollegan. ”Har du inte sett det förrän nu”, sa den andra kollegan världsvant. Sedan diskuterade vi att man inte längre kan kalla en tjuga för en Selma utan måste lära om och kalla den en Astrid. Förutom den nya tvåhundringen hade jag en tjuga, en femtiolapp och en ospräckt femhundring.

Nu förstår ni precis vad jag insåg där i mataffären. Jag hade trott att jag gav en man tjugo kronor, men jag hade givit honom tvåhundra. Sällan har ett misstag känts bättre.

Övervakad på Systemet

Väktaren följde mig, varje steg jag tog, mellan glögghyllorna och fram till kassan och med blicken när jag gick ut ur lokalen.

Visst. Jag har inte varit inne på ett Systembolag på kanske sisådär fyra år och aldrig på just det här Systembolaget. Och jag vet inget om glögg, annat att det är sött och ska drickas på Lucia, i adventstider och vid jul. Samt att Blossa kommer ut med en ny smak varje år. Årets smak är te, det har jag läst, och det låter så äckligt så den hyllan gick jag förbi. Men alla övriga fick jag betrakta och läsa om ett par varv – isses, så många sorter det finns! Alkoholfria, lite alkohol, mera alkohol, ekologiska, spetsade med rom och cognac (lät inte heller gott) och ganska många hette både glögg och glüwein och jag vet banne inte  vad som menas med det. Några var ljusa som vitt vin och andra mörkröda. Efter ett par varv greppade jag tre olika sorter och gick till kassan. Väktaren gick sakta efter. Okej. Jag kanske inte var lika målmedveten bland hyllorna som vanliga köpare.

Och visst. Jag blir inte mindre märklig i kassan: jag betalar med kontanter. Och säger ”ja tack” till kassörskans snörpiga fråga om jag vill ha kvittot. Hon lämnade motvilligt över det till mig. Till råga på allt lossnade knäppet på plånkan så några mynt trillade ut på golvet och jag böjde mig ner och plockade upp dem innan jag tog min kasse och gick ut. Så nog har jag ett misstänkt beteendemönster alltid.

När jag vände mig om på vägen ut genom skjutdörrarna av glas stod väktaren posterad halvt vänd ifrån mig – men med blicken rakt på mig, utan att vrida på huvudet. Ville väl förvissa sig om att jag verkligen lämnade lokalen.

Jag tyckte det var obehagligt. Fortsättningsvis kommer jag att bränna min egen sprit hemma och koka vinbärssaft med kanel och ingefära till glögg. Systembolaget var ingen trevlig butik.