Ett nygammalt rum för läs- och skrivrättigheter.

Jag har gjort om ”det tredje rummet” (det där som tenderar att bli ett skräprum) till ett kombinerat bibliotekt och arbetsrum. Helt enkelt mitt läs- och skrivrum. Från tidigare cirka sex hyllmeter har jag nu ytterligare minst tio att placera ut böcker och mappar på.

Jag känner mig mycket nöjd med mitt fina rum. Från min datorplats ser jag ut genom ett söderfönster och ett mot väster. Datorn står på ett litet slagbord som jag köpte på en loppmarknad i Hälsningland för tjugofem år sedan. Bordet kostade 150 kronor och var målat orange. Jag målade om det i allmogeblått och hade det i många år i mitt kök. Därefter har det stått nästan lika många år i garaget, som avställningsyta för vattenflaskan bredvid löpbandet. Nu blev det ett perfekt skrivbord framför fönstret.

Jag sitter på en stoppad karmstol med snidade ben. Tyget är vinrött och de bruna benen och karmarna har jag målat vita. Stolen köpte jag för 25 kronor på åttiotalet när min statliga arbetsgivare bytte ut de gamla kontorsmöblerna från fyrtiotalet mot nya. och vi anställda fick köpa dem vi ville, och resten såldes till Överskottsbolaget (det hette så då, och var Försvarets utförsäljningsmarknad).

Bakom mig står den vitmålade gungstol som åtminstone så länge jag vet har funnits hos min moster. Bara gud vet var den funnits innan dess. Sedan kära moster dog har gungstolen stått hos mig. Det åbäket. Den tar plats och passar ingenstans. Med det finns inget bättre ställe att sitta på om man vill koppla av fullständigt. Gunga lite. Meditera. Få ro.

Bredvid gungstolen står det fina lilla runda vitmålade bord som jag ärvde efter mormor för tio år sedan. Ett tag var det tv-bord. Ni vet på den tiden när tv-apparaterna var stora och tjocka och stod på särskilda möbler istället för att vara platta och hänga på väggen.

Bakom gungstolen står farmors gamla otympliga jättebyrå med lådor som endast kan öppnas med stor muskelkraft och en smula tur.

På väggen hänger en en, lätt knagglig, spegel med fasade kanter som även den har varit min mormors. Här finns också en gammal brun trästol från jag vet inte var.

Mina vinylskivor står i två plastbackar av 24-flaskorsöl-storlek på golvet. Den ena högtalaren till stereon är sprucken och grammofonen orkar inte längre snurra runt ens i 33 varvs-fart. Det där var en fin stereo, på sjuttiotalet.

Allt detta gamla är nu kompletterat med ett väl genomtänkt Elfa hyllsystem på väggskenor.

Där har jag sorterat mina böcker.

Kan själv

Igår körde jag för första gången en bil med en sån där modern parkeringssensor eller backvarnare eller vad fanken det heter.

– Kan man stänga av den, frågade jag bilhandlarn.

Nej, det kunde man inte. Den är ju där för att vara till hjälp och underlätta för föraren av bilen.

Tveksamt.

När jag skulle provköra den här nya fina bilen som stod parkerad utanför bilbutiken skulle den backas ut från sin p-ruta, rakt ut i gatan. Dessutom stod en lyktstolpe så placerad på den lilla snutt asfalt som löpte mellan  parkeringen och gatan att det inte gick att backa rakt ut. Med bilar parkerade på vardera sidan krävdes det att man var lite om och kring sig när man snirklade sig ut i en sprillans ny bil.

Så börjar det pipa! Ihållande. Så himla irriterande. Jag behövde ju koncentrera mig på att backa på den trånga ytan, samtidigt som jag höll koll på att det inte kom några fortkörare på vägen bakom. Jag blev stressad av det där hetsiga ljudet.

På vilket sätt är det till hjälp med ett störande ljud när man fickparkerar eller finlirar sig fram på trånga ytor? Pipet talar om att man är jävligt nära. Jo, men det vet man ju själv. Det är det som är själva skickligheten hos bilföraren.

– Jag vill inte ha en tocken, jag är bra på att köra bil, sa jag till den oskyldige bilhandlarn, som hade levt färre år än jag haft körkort. Han bara log.

På min tio år gamla bil behövs ingen backningsmojäng som piper. Den femtioåriga tanten som kör den behöver den inte heller. Men på nyare bilar lär man inte slippa undan den. Tanten blir dock inte yngre.

Men det går säkert att skruva ur någon säkring för att få tyst på den.

Tidens tecken

Köksklockan stannade i vintras. Batteriet tog slut. Jag tog ner klockan från väggen, när jag hade låtit mig luras vad klockan var vid ett par tillfällen, och lade den uppochner på köksbordet. Sedan åkte jag till min lägenhet i stan och det blev vinter-OS och det gick flera veckor innan jag kom tillbaka till huset igen. När jag kom dit nästa gång och såg klockan ligga på magen med batteriet uppfodrande vänt mot mig hämtade jag ett nytt batteri, pillade ut det gamla och tryckte i det nya. Vände på klockan och hängde upp den på sin krok. Nu fattades bara att vrida visarna till rätt klockslag. De stod på tjugo i ett. Jag gick in i vardagsrummet och kollade vad klockan var på text-tv. Den var 12.40.

Det kändes som ett tecken. Frågan är bara på vad?

Vart ska jag gå, när jag måste gå?

Vuxna män med bebisar, vuxna kvinnor med bebisar, män tillsammans med barn, kvinnor tillsammans med barn, rullstolsburna utan barn, hela familjer eller sällskap bestående av både vuxna och barn.

Men vilken toalett ska ensamma vuxna använda?

Vore det inte bättre att märka enbart med ”herr” respektive ”dam” samt markera var det funkar för rullstolar och var det finns skötbord? Vi vet väl själva om vi har barn med oss eller inte och hur stora och hur många de i så fall är?! Isses.

Var kom du ifrån liksom?

En ängel, det blev jag kallad.

Efter sista arbetsdagen före jul, ja på den här sidan nyår och trettonhelg, gick jag en runda vid Hornstull och delade ut julkort och julklappar i form av godis, nötter, julmust, halsdukar och lite smått och gott till några personer som brukar hålla till där.

En kvinna i min egen ålder, fast rågblond, och hennes manlige vän stod respektive satt i ett prång i korsningen Hornsbruksgatan och Långholmsgatan. Jag gick fram till dem och sträckte fram ett kuvert som det stod God Jul på till mannen. Kvinnan höll på att fixa med något. Det stod en kasse vid hennes fötter. På asfalten vid mannen stod en flaska öl.
     ”God Jul” sa jag och mannen tog emot kuvertet, som innehöll ett julkort och en femtiolapp. ”Vill du ha en julklapp också” frågade jag och sträckte fram en presentpåse mot honom. ”Ja, tack gärna” sa han och sken upp. Jag fick ögonkontakt med kvinnan och gav även henne ett kuvert. Dessvärre hade den andra påsen gått sönder, men jag frågade om hon kunde ta emot den ändå. Och det gjorde hon så gärna. När de öppnade sina kuvert förstod jag hur mycket femtio kronor betydde för dem. De var förvånade, det såg jag på deras blickar. De tackade mig översvallande. ”Kommer du med det här till oss, bara sådär? Du måste vara en ängel!” ”Det är aldrig någon som ger oss julklappar!” Du är en ängel, alltså du är det. Och var kom du ifrån liksom? Du bara dyker upp här.” Jag fick en lång och go kram av kvinnan och en näve av mannen. Mitt hjärta sjöng.

Inne i tunnelbanenedgången satt två killar och en annan stod framför dem och pratade. Jag gick fram och sade god jul och räckte dem varsitt kuvert. Den yngste av dem var kanske i 45-50-årsåldern och såg ganska bra ut i sin rödrutiga skjorta. Han sträckte upp sin hand och tog kuvertet och tittade storögt på mig.
– Varför får vi det här?
– För att det är jul, svarade jag.

Killen som stod upp var klädd i Jack Nicholsonmössa och han hade redan öppnat sitt kuvert och vände sig till sina kamrater och hytte uppfordrande med kuvertet i sin hand:
– Nu ska vi inte köpa sprit för det här. Det är inte bra för oss.
– Ni får köpa vad ni vill, det lägger jag mig inte i, sa jag.

Jack Nicholsonmössan gick iväg ut och jag stod kvar med de andra två medan de öppnade sina julkort. Den snygge vände sina vänliga ögon mot mig.

– Och här sitter jag och är en dålig människa.
– Hur då dålig, menar du?
– Ja, dricker sprit och så, sa han och slog uppgivet ut med armarna.
– Det gör dig väl inte till någon sämre människa? 
– Nej, det kanske du har rätt i. Men ändå.

Det tog en stund innan de förstod att de hade fått en liten slant som julgåva utan annan anledning än att det var jul. Den tacksamhet deras blickar öste över mig gjorde mig rörd. När snyggningen uttryckte sin glädje, jag svär, då var jag nära att börja gråta inför hans vackra ögon. Raskt började jag prata om vädret. Stod sedan kvar en stund och de berättade för mig att de suttit och pratat om historiska händelser när jag kommit. När vi pratade upptäckte jag att den något äldre mannen inte var infödd svensk, kanske var han grek eller från något annat sydeuropeiskt land. Han hade en stickad mössa och markerade drag och mustasch. Hans bruna ögon glimmade av engagemang. Jag hade gärna satt mig ned och snackat en stund, men jag hade några flera julklappar att dela ut. Jag hade velat stryka snyggingen över kinden, men jag vågade inte.

Några tiggare som jag passerar när jag kommer till och går från jobbet varje dag fick mina övriga julgåvor. Tanten som sitter inlindad i filtar och varje morgon hälsar alla som passerar med ett leende och en mugg i handen som skramlar av några mynt. Jag har aldrig sett någon lägga något i hennes mugg. Jag har inte gjort det själv heller. Men det är trevligt att mötas av hennes ”Hej hej” varje morgon. Hon fick ett paket med bland annat ett par vantar. Hon gav mig sitt stora leende och skickade med mig ett par slängkyssar när jag vandrade Långholmsgatan fram.

Snyggingens blick och den blonda kvinnans sköna kram bar jag med mig. Vilka underbara människor det finns ändå, som vågar visa känslor mot helt främmande personer och som inte blänger konstigt på en för att man tilltalar dem.

Slamgubben kommer

Slamtömning. Det är inte lite de begär, renhållningskontoret.

Vägen ska vara snöfri och sandad när de kommer. De kommer någon gång under veckorna 50-51. Vet ni när dessa veckor infaller? I december, runt Lucia. Ligger snön inte redan, så är risken att den faller, kanske metervis vilken dag som helst, lika stor som risken att kärnkraftshaveriet i Harrisburg var liten att det skulle hända innan det hände, det vill säga högst sannolik. För varje dag som går av veckorna 50 och 51 måste man alltså vara beredd att ta akut ledigt från jobbet och skotta.

Nåja. Man ska inte måla fan på väggen. Det är ju inte alls säkert att det snöar.

Förutom halkfritt begär de en vändplan med en diameter på minst 18 meter om vägen är en återvändsgata. Min väg slutar i mitt potatisland, mer återvändsgata än så blir det inte. Därifrån är det exakt arton meter till första trappsteget till ingången på huset. I andra riktningen är det exakt en halvmeter till den branta stenslänten ner mot en oodlad åker. Västerut är det två meter till garaget och rakt fram är det tio meter till avloppsbrunnen. Som de ska slamtömma.

Risken är alltså att jag får betala bomavgift och tömma skiten själv för att chauffören av det tunga fordonet inte kan backa.

Förresten räcker det inte att vara beredd att ta semester om det snöar under veckorna 50 och 51. Nej, man måste även leja en stark pensionär som inte har något bättre för sig än att sitta på pass med kaffetermos och ostmackor för att lyfta av brunnslocket när slambilen kommer. Locket måste nämligen lyftas av så de kan sticka ner sin slang. Själv orkar slamsnubben inte lyfta mer än 15 kilo, nämligen. Däremot orkar han putta iväg ända upp till fyrtio kilo åt sidan, så ett skjutlock kan gå bra.

För säkerhets skull talar man även om att ”slamsugningsfordonet” (ja, så står det faktiskt) har en femtio meter lång slang. Men om det är längre än trettio meter från vägen till avloppsbrunnen tar de ut en extra avgift. Varför ska kommuninnevånaren betala att tjugo meter av deras slang inte används?

Visserligen står det inte ett ljud om det i brevet jag fått, men tidigare erfarenhet säger mig att de, förutom all ovanstående service, ska ha betalt också!