Melodifestivalens bästa år

Jag lovade er alla godbitar från 2002. Och här kommer de, tillsammans med det andra super-mello-året 1975. Och några till.

2002

2002 års vinnare var Never let it go med Afrodite. En bra låt, jag koreograferade ett pausgympapass till den. Uppträdde med det inför 800 åskådare på en informationsdag med jobbet tillsammans med min dåvarande friskvårdskollega. Varken hon eller jag har någonsin varit nervösare. Som tur är var det inte vanligt med mobiltelefoner som hade videoinspelningsmöjligheter på den här tiden, så vårt uppträdande finns inte på film.

Förutom vinnarlåten bjöd Mellon på flera riktigt bra låtar detta år. Min favorit är> What difference does it make med Poets med en mycket ung Jimmy Jansson. Den ligger fortfarande och snurrar på mina Spotifylistor.

Två andra gladlåtar, om än inte särskilt lika, är Adrenaline med Mendez (skriven av gamla godingarna Rob ‘n’ Raz), härlig show med rappande, höftrullande kille i röd kostym och en riktigt bra sångare i Andrés Esteche och Hon kommer med solsken, en härlig svensk sommarschlager med Östen me’ resten. Fyra killar som står på rad, som visserligen inte dansar, men spelar både gitarr, ståbas och fiol. Och Jens, som jag är hemligt förälskad i, på sked.

En känslostark ballad med ett snyggt gitarrsolo blev utslagen redan i deltävlingen och kanske ingen av er minns den. Camilla Lindén är artisten, som jag tycker är så snygg. Lyssna på den: Du har rört vid min själ.

Ytterligare en ballad stod Jan Johansen för med Sista andetaget, som väl strängt taget är lika bra som hans vinnare från 1995, Se på mig.

En annan låt och artist som alla säkert har glömt bort fastnade hos mig, nämligen Tom Nordahl med Blue as her angel eyes

En av mina absoluta svenska favoritsångare är Magnus Carlsson (inte Weeping Willows) och jag vill alltid att hans låt ska vara den bästa, både när han tävlade i Barbados och som soloartist. Tyvärr är inte alla hans mellolåtar jättebra, men det här årets Världen utanför med Barbados är helt okej.

1975

1975 är det andra av de bästa åren. Trots att det på den här tiden endast var en tävling, final direkt liksom, fick vi flera klassiker, förutom Lasse Berghagens vinnare Jennie, Jennie. Den absolut bästa, och som borde vunnit, och som jag spelar varje vecka fortfarande är Landslagets Den gamla jukeboxen. För er som inte har fattat vilken otroligt bra artist Lasse Lindbom är så är det på tiden ni tar tag i det. Det var han som skrev Triads Tänd ett ljus (inte Niklas Strömstedt som det försökte utmålas på TV4:s Så mycket bättre) och det är Lindboms röst som bär den. Den gamla jukeboxen kom på sjunde plats.

Det här året gav oss också Svenne och Lotta i Bang en boomerang. Kom på tredje plats.

Michelangelo med Björn Skifs kräver ingen presentation – den låten kan alla över fem år. Femte plats.

Här fanns även Ted Gärdestad med Rockin’ ‘n’ reeling som delade sjundeplatsen med Landslaget.

Det är detta år den oförklarligt kultförklarade körsbärssången medverkar. Ska vi plocka körsbär i min trädgård med Ann-Christine Bärnsten på nionde plats.

Slutligen vill jag värna om att ingen glömmer den gode Hadar och Lady Antoinette på sjätte plats.

2011, 2010 och 2009

Som jag skrev i inlägget Fel låt vann var det 2010 ett mycket bra år, trots fel vinnare. Detsamma gäller för 2009. Ja, faktiskt även för 2011.

I nästa inlägg kommer mina genom-tiderna-favoriter.

Fel låt vann

Så här i Melodifestivaltider tänker jag på de låtar som borde ha vunnit istället för de som vann. Oftast är det faktiskt rätt låt som vinner, men ibland sviker folkets eller juryns känsla. Här är låtarna som jag vill ge upprättelse, de som borde vunnit:

2014

2014 vann Sanna Nielsen och det var hon väl värd, som haft många bra låtar med i Melodifestivalen. Men låten ”Undo” var långt ifrån hennes bästa. Nej, hon skulle istället ha vunnit 2011. istället för ”Popular”, med ”I’m in love”. 2014 kunde Ace Wilder ha vunnit med > Busy doin nothing.  Bäst detta år var ändå mina favoriter Panetoz med Efter solsken. Fem män som står på rad och dansar och sjunger så man blir glad i magen.

2013

2013 vann den anonyma låten ”You” med den anonyme artisten Robin Nånting. Den självklara vinnaren var i själva verket Yohios Heartbreak hotel: Jag gillade även In and out of love med Martin Rolinski, som blev utslagen.

2011

Sanna Nielsen skulle alltså vunnit, se ovan, med I’m in love. Andra bra låtar det här året var Me and my drum med Swingfly (placering 5) – lite bom chicka bom är aldrig fel. Oh, my God med The Moniker var också helt rätt med ”Mika-sound” och massor av glädje och kom trea. Melody Club blev utslagna med The Hunter, men på mina Spotifylistor snurrade den.

2010

2010 var ytterligare ett sådant där skandalår när helt fel låt vann. This is my Life med Anna Nånting. Lika självklart lysande som Yohio var 2013 var 2010 års stjärna Darin med You’re out of my Life. Det är en riktig höjdarlåt. En ensam man i vit kostym och sammetsröst – oemotståndligt. Det här året gav mig dessutom två ytterligare favoriter i Human Frontier med NEO och A Place to stay med Jennie Silver, båda utslagna.  Keep on Walking med Salem Al Fakir (plats 2) och I did it for love med Jessica Andersson (plats 8) var också bättre än vinnaren. Alla de här gör 2010 till ett av Mellons bästa år, trots helt fel vinnare.

2009

Vi går vidare bakåt mot 2009 när det inte fanns någon självklar vinnare men där flera låtar var bättre än vinnaren ”La voix” med Malena Ernman. Lyssna hellre på >Stay the night med Alcazar, You’re my World med EmiliaHigher med Star Pilots eller I got U med Rigo. Och såklart Snälla, snälla med Caroline af Ugglas, som en riktig sextiotalspärla.

2008

2008 var det möjligen rätt låt som vann, Charlotte Perellis Hero. Men det fanns fler riktigt bra låtar i det årets final. Inte minst Sanna Nielsens Empty room. Vid närmare eftertanke skulle Sanna vunnit redan det här året. Min favorit var bröderna Rongedals Just a minute. Visserligen bara två män på rad. Men i gengäld med röda kostymer och världens sötaste gitarrist på högerflanken.

2003

2003 blev det riktigt fel. Hur Give me your love med Fame kunde vinna över Crazy in lov med Jill Johnson övergår mitt förstånd. Redan det här året hade Sanna Nielsen en låt som är bättre än Undo, nämligen Hela världen för mig som är en tvättäkta schlager. Det här är också året när Alcazar hade sin allra bästa låt, värd en seger nästan vilket annat år som helst, med Not a sinner nor a Saint.

2002 var ett av historiens bästa år med många bra låtar. Så många att jag får fortsätta med dem i ett annat inlägg.

 

.