Melodifestivalens bästa år

Jag lovade er alla godbitar från 2002. Och här kommer de, tillsammans med det andra super-mello-året 1975. Och några till.

2002

2002 års vinnare var Never let it go med Afrodite. En bra låt, jag koreograferade ett pausgympapass till den. Uppträdde med det inför 800 åskådare på en informationsdag med jobbet tillsammans med min dåvarande friskvårdskollega. Varken hon eller jag har någonsin varit nervösare. Som tur är var det inte vanligt med mobiltelefoner som hade videoinspelningsmöjligheter på den här tiden, så vårt uppträdande finns inte på film.

Förutom vinnarlåten bjöd Mellon på flera riktigt bra låtar detta år. Min favorit är> What difference does it make med Poets med en mycket ung Jimmy Jansson. Den ligger fortfarande och snurrar på mina Spotifylistor.

Två andra gladlåtar, om än inte särskilt lika, är Adrenaline med Mendez (skriven av gamla godingarna Rob ‘n’ Raz), härlig show med rappande, höftrullande kille i röd kostym och en riktigt bra sångare i Andrés Esteche och Hon kommer med solsken, en härlig svensk sommarschlager med Östen me’ resten. Fyra killar som står på rad, som visserligen inte dansar, men spelar både gitarr, ståbas och fiol. Och Jens, som jag är hemligt förälskad i, på sked.

En känslostark ballad med ett snyggt gitarrsolo blev utslagen redan i deltävlingen och kanske ingen av er minns den. Camilla Lindén är artisten, som jag tycker är så snygg. Lyssna på den: Du har rört vid min själ.

Ytterligare en ballad stod Jan Johansen för med Sista andetaget, som väl strängt taget är lika bra som hans vinnare från 1995, Se på mig.

En annan låt och artist som alla säkert har glömt bort fastnade hos mig, nämligen Tom Nordahl med Blue as her angel eyes

En av mina absoluta svenska favoritsångare är Magnus Carlsson (inte Weeping Willows) och jag vill alltid att hans låt ska vara den bästa, både när han tävlade i Barbados och som soloartist. Tyvärr är inte alla hans mellolåtar jättebra, men det här årets Världen utanför med Barbados är helt okej.

1975

1975 är det andra av de bästa åren. Trots att det på den här tiden endast var en tävling, final direkt liksom, fick vi flera klassiker, förutom Lasse Berghagens vinnare Jennie, Jennie. Den absolut bästa, och som borde vunnit, och som jag spelar varje vecka fortfarande är Landslagets Den gamla jukeboxen. För er som inte har fattat vilken otroligt bra artist Lasse Lindbom är så är det på tiden ni tar tag i det. Det var han som skrev Triads Tänd ett ljus (inte Niklas Strömstedt som det försökte utmålas på TV4:s Så mycket bättre) och det är Lindboms röst som bär den. Den gamla jukeboxen kom på sjunde plats.

Det här året gav oss också Svenne och Lotta i Bang en boomerang. Kom på tredje plats.

Michelangelo med Björn Skifs kräver ingen presentation – den låten kan alla över fem år. Femte plats.

Här fanns även Ted Gärdestad med Rockin’ ‘n’ reeling som delade sjundeplatsen med Landslaget.

Det är detta år den oförklarligt kultförklarade körsbärssången medverkar. Ska vi plocka körsbär i min trädgård med Ann-Christine Bärnsten på nionde plats.

Slutligen vill jag värna om att ingen glömmer den gode Hadar och Lady Antoinette på sjätte plats.

2011, 2010 och 2009

Som jag skrev i inlägget Fel låt vann var det 2010 ett mycket bra år, trots fel vinnare. Detsamma gäller för 2009. Ja, faktiskt även för 2011.

I nästa inlägg kommer mina genom-tiderna-favoriter.