Ingemar Bergman är större än Astrid Lindgren

Det känns fel att kalla dem tiggare. Det är ingen bra definition på varken en individ eller en grupp människor. De är kanske rumäner, romer, mammor, pappor, kockar, snickare eller vad som helst. Men det sitter många människor utanför våra köpcentrum och de sitter där för att de hoppas att vi som passerar ska skänka dem pengar, eftersom de inte har tillräckligt för att försörja sig själva och sina familjer i hemlandet. Ni vet vilka jag menar.

Den här mannen hade så väldigt snälla ögon, jag drunknade en smula i dem redan på vägen in när vi hejade på varann. På vägen ut stannade jag och tog upp en tjugokronorssedel ur plånboken och gav honom. Sedan gick jag mot bilen medan jag förde en inre monolog. Det var en skammens monolog. Här handlar man för hundratals kronor, mycket man inte ens behöver. Och så ger man en medmänniska i nöd en ynka tjuga. Och känner sig god. Fy vilket hyckleri.

Jag åkte till nästa affär och handlade för ännu fler hundralappar. I kassan när jag skulle betala gjorde jag en upptäckt.  Där låg en femhundring, en tjuga och en femtiolapp. (På förra affären hade jag betalat med kort).

Innan jag åkte ifrån jobbet hade jag kollat i min plånbok hur mycket pengar jag hade. Kollegorna omkring mig och jag började prata om de nya sedlarna, eftersom jag upptäckte att jag hade min första tvåhundring i plånboken. ”Kolla – det är Ingemar Bergman på den”, sa jag och visade upp den. ”Åh, vad fin”, sa den ena kollegan. ”Har du inte sett det förrän nu”, sa den andra kollegan världsvant. Sedan diskuterade vi att man inte längre kan kalla en tjuga för en Selma utan måste lära om och kalla den en Astrid. Förutom den nya tvåhundringen hade jag en tjuga, en femtiolapp och en ospräckt femhundring.

Nu förstår ni precis vad jag insåg där i mataffären. Jag hade trott att jag gav en man tjugo kronor, men jag hade givit honom tvåhundra. Sällan har ett misstag känts bättre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *