Man, knappa 40, flint, kakigrön parkas, jeans, vita sladdar hängande från öronen.
Jag, dryga 50, långhårig, turkosgrön duffel, matkasse, handväska.
Möte på trottoaren, han på väg söderut, jag på väg norrut, hem.
Just när vi möttes på trottoaren möttes våra blickar, och han sa:
– Det där måste vi kolla upp.
– Ja, det får vi göra, sa jag.
Snappa upp det folk jag möter på trottoaren på min promenad genom staden säger, just när vi passerar varandra, är min nya hobby. Igår höll jag höger när jag mötte en man och en kvinna som gick i sällskap. Jag hör mannen:
– Och hon ba’ ”Hej!” Och jag ba’, ”hej, hej”.
Och så skrattade de båda och försvann nedåt järnvägen och jag fortsatte hemåt.
PS Kommer ni förresten i håg den gamla dängan ”Hej, hej, hemskt mycket hej”? Vem var det som sjöng?
Skid-VM, äntligen.
Men förklara för mig hur landslagen tänker när det gäller tävlingskläderna.
Här har man suttit varenda lördag och söndag sedan i november och tittat på alla skidlopp i världscupen och lärt sig känna igen alla i spåret. Svenskarna är som alltid vitklädda och man har lärt sig skilja dem från kanadensarna. Norge är röda, Tyskland är svarta, Finland blå, Italien likaså (avsiktligt rim). Man har lärt sig exakt vilka streck och infällningar som skiljer italienare från finnar och kan den ryssblåa nyansen utan tvekan. Det räcker att se en arm, ett ben eller en ryggtavla för att veta vilken nationalitet åkaren i bild har. Norges landslag kallas ”den röda armén” – för att de har så många som ligger i topp, jämt.
Så byter de dräkter till VM!
Helt plötsligt är norrmännen mer vita än röda och man har jämt sjå att förstå hur många av de diagonalande benen i masstarten som tillhör svenskar. Hur kan man välja att släppa sitt röda koncept och efterlikna det östra grannland man så älskar att slå i spåret?
Och varför har inte män och kvinnor likadana landslagsdräkter?
Och varför har man olika dräkter för sprint och distanslopp?
Vill man göra det ännu svårare att locka publik?
PS och varför i allsindar väljer norska landslaget att markera underlivet i designen på sina landslagsdräkter?
– Åh, vilket ljuvligt vårregn, sa jag och vände ansiktet mot himlen när jag klev ut från kontoret efter jobbet idag.
Men så kände jag att det var blötsnö, drog upp kapuschongen och muttrade: ja, eller vad det nu är för något.
En man som stod och betalade i en parkeringsautomat vände på huvudet och tittade efter mig. Tyckte han att jag var märklig som pratade och gick på trottoaren samtidigt?
Då skulle han ha hört kvinnan jag mötte några hundra meter senare, som i samma ögonblick som hon och jag möttes i bredd på trottoaren sa, med hög och ljudlig stämma:
– Jag svettas som en jävla gris hela tiden!
Jo, så kan det ju vara, sa jag och pinnande vidare trottoaren fram.
Jag känner en som har jobbat på Marabou i Sundbyberg (de har flyttat till Upplands Väsby för många år sedan, men lever kvar i Sumpan genom bland annat den prisbelönta Marabouparken, som fabrikörn lät anlägga så att de anställda skulle kunna få rekreation på sin matrast). Alltså – den jag känner jobbade för många år sedan på Marabou.
Som chokladarbeterska.
På trillingnötsavdelningen!
Jag förstår om ni är avundsjuka på mig nu, med sådan celebritet i bekantskapskretsen.
Senare jobbade hon även på Toy-avdelningen. Också rätt ballt.
Och nu tillverkas inte ens trillingnöten längre. Så led är tiden ur.
Nu är undergången nära. Pepitos i Solna centrum har stängt!
Pepito med sin gourmérulle och sina tre olika pastarätter. Helst plötsligt bara upphör det.
Jag är verkligen inte ofta i Solna centrum nuförtiden, men jag jobbade där i femton år och bodde i närheten till för bara fem år sedan. Senast jag var där, någon gång på förra sidan nyår, köpte jag en låda med pasta av Herr Pepito själv. Ja, han heter säkert inte Pepito, men det är han som har stått där i alla år. Då pratade vi, han frågade hur jag mådde och han sa att det är verkligen inte ofta man ser dig nuförtiden. Nej, jag jobbar ju inte här längre, svarade jag.
Jag har inte jobbat där sedan 1997. Men Pepito – han välkomnar mig igenkännande ändå.
Men idag var hela haket borta. Just precis när jag bestämt för mig för att köpa en gourmérulle.