De här trädgårdsstolarna tänkte jag köpa, förutom några böcker, på loppisen idag. De stod utanför i regnet. Ett par billiga, nötta. Lätta att fälla ihop och lyfta för att kunna flytta när man klipper gräset. De ska stå i min (blivande) berså, hade jag tänkt. När jag lutade handen mot sitsen och tryckte till för att se att bräderna inte var ruttna fick jag fullt med mintgrön färg på handflatan. Man kan måla om, tänkte jag.  Femtio kronor stod de på prislapparna.

– De här böckerna och så vill jag ha trädgårdsstolarna därute, sa jag i kassan. Det var ägaren själv som stod där.

– Ja, då ska vi se, den här boken kostar en femma, den här var det tio kronor för va, och så står det trettio kronor i den här. Fyrtiofem. Och så var det 500 kronor styck för stolarna.

– Ja, sa jag, och halade upp två hundralappar.

Sedan uppstod en stunds förvirring. Antikhandlarna stod med mina hundralappar i näven och räknade. Fyrtiofem för böckerna …

– Ja, och hundra för stolarna, sa jag.

– Nej, femhundra. Per stol. Tusen.

Sa handlarn.

– Är det sant? Jag trodde du skojade med mig!

– Nej nej, de kostar femhundra kronor.

– Då ska jag inte ha dem, sa jag och ryckte tillbaka en hundring hur hans hand.

– Du vet, de där är populära nu, alla vill ha sådana. Ju mer skavda och slitna de är, desto mer vill folk ha dem.

– Folk är inte kloka, sa jag.