Just nu är jag tjänstledig från mitt arbete under två månaders tid. Jag har helt enkelt tagit ut min rättmätiga pappaledighet. Efter att ha arbetat heltid i trettio år, fyrtio timmar i veckan, elva månader om året, år ut och år in utan längre avbrott än någon veckas förkylning, utan någon sjukskrivningsperiod, ingen föräldraledighet, inget friår (det togs bort innan jag ens hann ansöka om det), inga studier, ingen militärtjänstgöring – bara förvärvsarbete, förvärvsarbete, förvärvsarbete – kände jag att jag var värd att göra något annat i några veckor.

Pappaledighet? undrar ni. Nej, naturligtvis inte. Jag har alltid velat vara pappaledig (bland annat därför att sådan ledighet alltid inträffar under fotbolls-VM och OS) men ansökan om detta har aldrig beviljats. Främst beroende på att jag inte har några barn, skulle jag tro. Skämt åsido. I brist på barn anmälde jag mig till en högskolekurs på distans på Karlstads universitet och ansökte om tjänstledighet enligt tjänstledighetsförordningen och det gick bättre. I två månader ägnar jag mig åt det jag vill – jag pluggar svensk grammatik och jag skriver noveller, går på föreläsningar, åker till Göteborg och går på bokmässan, fikar på sta’n mitt på blanka eftermiddagen.

Det är inte bra för mitt bloggskrivande.

Att göra precis det man vill är så befriande för själen att all irritation försvinner. Jag ska ju betrakta min omvärld och reta mig på företeelser i den. Jag ska hänga ut butikspersonal med respektlöst bemötande, jag ska ondgöra mig över det helt omöjliga projektet att boka en läkartid på vårdcentralen, spy galla över cyklister och skrika mig hes om idioter utan reflexer.

Men jag går bara omkring och ler.