I natt drömde jag att jag gick in på ett fik eller liknande inrättning där ett gäng väninnor och kollegor till mig satt. Jag slog mig ner och stämningen var god vid bordet. Vi pratade och fikade.

Så spärrade en av kvinnorna upp ögonen, drog efter andan och knuffade till sin kompis bredvid i sidan med armbågen. Upphetsat. Förväntansfullt.

– Kolla!

Kvinnorna tittade bakom mig på någon som kom in i lokalen.

– Det är han, viskade kvinnan som först sett honom och verkade mest betagen. Hon strök sig över håret, rätade på ryggen, rättade till bluskragen. Log.

– Känner du igen honom, frågade hon mig, viskande.

Jag vände mig om. Där kom en stilig äldre herre i ljus rock gående emot oss. Han såg bekant ut.

– Det är rikspolismästarens pappa!

Kvinnan i blusen var nästan i extas nu. Även de övriga fixade håret, vände sina förväntansfulla leenden mot mannen som gick fram och tog en av kvinnorna i hand och hälsade,  lät blicken vandra runt bordet och hejade på alla, nickade vänligt. Det verkade som de flesta hade träffat honom tidigare, åtminstone hälsat.

Jag såg nu att han var lik rikspolischefen, men betydligt snyggare. Det tjocka håret var välklippt och mörkt med klädsamma inslag av stålgrått vid tinningarna. Uttrycksfulla ögon, markerat hakparti, pondus i utstrålningen, värme i rösten. Jag kunde till fullo förstå hans dragningskraft och inverkan på kvinnokollektivet.

Men så undrade jag. Rikspolischefen är ganska exakt i min ålder. Kvinnorna runt bordet var alla i 45-50-årsåldern, någon kanske lite yngre, några runt 55. Det betydde att rikspolischefens far torde vara 25-40 år äldre än oss alla. Ehuru mycket stilig på alla sätt – men vurmar man verkligen för så mycket äldre män?

Jag hann inte fråga mina väninnor, för jag vaknade innan rikspolischefens stilige fader hann avvika från bordet.

Not: rikspolischefen i berättelsen ovan finns på riktigt. Huruvida hans far finns och hur han i så fall ser ut har jag dock ingen aning om. Kanske är han bara en drömmarnas man?