Helt allvarligt – grannens katt är inte bara stor och röd, han är både blind, döv och dum också.

Nisse heter han. Katten alltså. Grannen heter Magnus.

Igår höll jag på att köra över honom, Nisse alltså. Han satt mitt på uppfarten och flyttade sig inte ur fläcken när jag tog sats uppför backen. Jag fick stanna och göra omstart i grusbacke. Då släntrade han in i carporten, där jag skulle backa in. Inte såg jag om han satt där bakom eller hade haft vett att springa iväg. När jag klev ur bilen satt han på trappsteget ovanför carporten. Inte förrän jag tog ett kliv mot honom upptäckte han mig och for iväg snabbare än blixten upp i skogen.

Han är skiträdd, men eftersom han varken hör eller ser eller fattar något så pilar han inte iväg förrän man är alldeles inpå honom. Förr om åren höll han sig på behörigt avstånd med viss framförhållning. Var han inom tjugofem meter från huset när jag tog i dörrhandtaget för att öppna och gå ut på trappen var allt jag hann se ett rött streck som rasslade iväg längs gärdsgårn. Nu sitter han som ett ovetande fån ända tills jag är alldeles inpå honom innan han med förskräckt min sätter av runt närmsta knut.

Grannen vill inte ha kattskrället. ”Du kan få honom”, säger han. ”Skulle aldrig komma på tal”, svarar jag.

Han hade antagligen blivit glad om jag kört över honom igår. Grannen alltså. Om jag kört över katten alltså. Ni fattar.