Igår körde jag för första gången en bil med en sån där modern parkeringssensor eller backvarnare eller vad fanken det heter.

– Kan man stänga av den, frågade jag bilhandlarn.

Nej, det kunde man inte. Den är ju där för att vara till hjälp och underlätta för föraren av bilen.

Tveksamt.

När jag skulle provköra den här nya fina bilen som stod parkerad utanför bilbutiken skulle den backas ut från sin p-ruta, rakt ut i gatan. Dessutom stod en lyktstolpe så placerad på den lilla snutt asfalt som löpte mellan  parkeringen och gatan att det inte gick att backa rakt ut. Med bilar parkerade på vardera sidan krävdes det att man var lite om och kring sig när man snirklade sig ut i en sprillans ny bil.

Så börjar det pipa! Ihållande. Så himla irriterande. Jag behövde ju koncentrera mig på att backa på den trånga ytan, samtidigt som jag höll koll på att det inte kom några fortkörare på vägen bakom. Jag blev stressad av det där hetsiga ljudet.

På vilket sätt är det till hjälp med ett störande ljud när man fickparkerar eller finlirar sig fram på trånga ytor? Pipet talar om att man är jävligt nära. Jo, men det vet man ju själv. Det är det som är själva skickligheten hos bilföraren.

– Jag vill inte ha en tocken, jag är bra på att köra bil, sa jag till den oskyldige bilhandlarn, som hade levt färre år än jag haft körkort. Han bara log.

På min tio år gamla bil behövs ingen backningsmojäng som piper. Den femtioåriga tanten som kör den behöver den inte heller. Men på nyare bilar lär man inte slippa undan den. Tanten blir dock inte yngre.

Men det går säkert att skruva ur någon säkring för att få tyst på den.