En ängel, det blev jag kallad.

Efter sista arbetsdagen före jul, ja på den här sidan nyår och trettonhelg, gick jag en runda vid Hornstull och delade ut julkort och julklappar i form av godis, nötter, julmust, halsdukar och lite smått och gott till några personer som brukar hålla till där.

En kvinna i min egen ålder, fast rågblond, och hennes manlige vän stod respektive satt i ett prång i korsningen Hornsbruksgatan och Långholmsgatan. Jag gick fram till dem och sträckte fram ett kuvert som det stod God Jul på till mannen. Kvinnan höll på att fixa med något. Det stod en kasse vid hennes fötter. På asfalten vid mannen stod en flaska öl.
     ”God Jul” sa jag och mannen tog emot kuvertet, som innehöll ett julkort och en femtiolapp. ”Vill du ha en julklapp också” frågade jag och sträckte fram en presentpåse mot honom. ”Ja, tack gärna” sa han och sken upp. Jag fick ögonkontakt med kvinnan och gav även henne ett kuvert. Dessvärre hade den andra påsen gått sönder, men jag frågade om hon kunde ta emot den ändå. Och det gjorde hon så gärna. När de öppnade sina kuvert förstod jag hur mycket femtio kronor betydde för dem. De var förvånade, det såg jag på deras blickar. De tackade mig översvallande. ”Kommer du med det här till oss, bara sådär? Du måste vara en ängel!” ”Det är aldrig någon som ger oss julklappar!” Du är en ängel, alltså du är det. Och var kom du ifrån liksom? Du bara dyker upp här.” Jag fick en lång och go kram av kvinnan och en näve av mannen. Mitt hjärta sjöng.

Inne i tunnelbanenedgången satt två killar och en annan stod framför dem och pratade. Jag gick fram och sade god jul och räckte dem varsitt kuvert. Den yngste av dem var kanske i 45-50-årsåldern och såg ganska bra ut i sin rödrutiga skjorta. Han sträckte upp sin hand och tog kuvertet och tittade storögt på mig.
– Varför får vi det här?
– För att det är jul, svarade jag.

Killen som stod upp var klädd i Jack Nicholsonmössa och han hade redan öppnat sitt kuvert och vände sig till sina kamrater och hytte uppfordrande med kuvertet i sin hand:
– Nu ska vi inte köpa sprit för det här. Det är inte bra för oss.
– Ni får köpa vad ni vill, det lägger jag mig inte i, sa jag.

Jack Nicholsonmössan gick iväg ut och jag stod kvar med de andra två medan de öppnade sina julkort. Den snygge vände sina vänliga ögon mot mig.

– Och här sitter jag och är en dålig människa.
– Hur då dålig, menar du?
– Ja, dricker sprit och så, sa han och slog uppgivet ut med armarna.
– Det gör dig väl inte till någon sämre människa? 
– Nej, det kanske du har rätt i. Men ändå.

Det tog en stund innan de förstod att de hade fått en liten slant som julgåva utan annan anledning än att det var jul. Den tacksamhet deras blickar öste över mig gjorde mig rörd. När snyggningen uttryckte sin glädje, jag svär, då var jag nära att börja gråta inför hans vackra ögon. Raskt började jag prata om vädret. Stod sedan kvar en stund och de berättade för mig att de suttit och pratat om historiska händelser när jag kommit. När vi pratade upptäckte jag att den något äldre mannen inte var infödd svensk, kanske var han grek eller från något annat sydeuropeiskt land. Han hade en stickad mössa och markerade drag och mustasch. Hans bruna ögon glimmade av engagemang. Jag hade gärna satt mig ned och snackat en stund, men jag hade några flera julklappar att dela ut. Jag hade velat stryka snyggingen över kinden, men jag vågade inte.

Några tiggare som jag passerar när jag kommer till och går från jobbet varje dag fick mina övriga julgåvor. Tanten som sitter inlindad i filtar och varje morgon hälsar alla som passerar med ett leende och en mugg i handen som skramlar av några mynt. Jag har aldrig sett någon lägga något i hennes mugg. Jag har inte gjort det själv heller. Men det är trevligt att mötas av hennes ”Hej hej” varje morgon. Hon fick ett paket med bland annat ett par vantar. Hon gav mig sitt stora leende och skickade med mig ett par slängkyssar när jag vandrade Långholmsgatan fram.

Snyggingens blick och den blonda kvinnans sköna kram bar jag med mig. Vilka underbara människor det finns ändå, som vågar visa känslor mot helt främmande personer och som inte blänger konstigt på en för att man tilltalar dem.